Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
karnaval med sina mångfärgade dräkter. Framför hvarje
kyrkport skymtar en lefvande vårsådd, läsflickorna med det
ungdomliga allvaret öfver dragen och händerna troskyldigt
knutna kring psalmbokspärmarna. Pianotonerna från ett
öppnadt fönster och doften från en blomsterbutik dröja länge
kvar i den ljumma luften med minnen om ung glöd och
löften om lidelse och lycka. Men i en portgång sitter våren
själf och säljer liljekonvaljer. Det är en spenslig flicka på
gränsen mellan barn och kvinna med darrande blekröd mun
och skygga svarta ögon. Hennes buketter föra in i staden
hela skogens vårliga förtrollning, doften af käle, som löser
sig, och mark som gror, af daggvätta blads fuktighet och
tjärnens bruna svalka, af drömmerier blida och melankoliska
som gransus.
Denna första vårdag fingo också Otto och Annie en
okuflig längtan att komma ut från stadens hank och stör,
från damm och vagnsrassel. De vandrade in i
Lilljans-skogen, lämnande bakom sig de solstekta östermalmsgatorna,
som sågo helt sommarlika ut med sina led af hvita markiser.
Närmast staden var skogen nertrampad och fördärfvad, och
folkmötenas buller och öfverord hängde kvar och orenade
luften. Men längre in funnos djupa, orörda dungar, där
skogsensamheten slog ogrumlad emot. Björken stod ännu
olöfvad med en rödbrun ton öfver sitt kvistverk.
Fjolårets bruna löf och tallkottar, som ekorren bitit sönder i
oräkneliga fjäll, lågo spridda som tobaksflarn öfver
trädrötterna. Men sälgen hade redan fått sina hängen, lena
som dunet på en flickas kind, hvitsippan sköt fram ur tufvans
bleka gräs, och ur den sanka myllan steg en arom af
växtlighet och värme. Fästfolket följde sakta den slingrande
gångstigen framåt. De kände sig helt högtidliga till mods
inför all denna spirande och återuppvaknande natur. De
drogo långa andetag och stannade allt emellanåt för att
blicka hvarandra djupt och länge in i ögonen. Och där de
stodo med den blå himmelen öfver sina hufvuden,
fågel-kvittret ikring sig och vårsolens lätta glans öfver sina
anletsdrag, förekom det dem båda, som inga ord och inga
smekningar kunde bättre tolka deras samhörighet än dessa långa
blickar, själ i själ, utan skuggan af en aldrig så flyktig
baktanke.
Men när de väl hunno ner till Uggelvikskällan och
drucko det friska vattnet med sin bismak af jord, blef deras
stämning plötsligt uppsluppen. Det var så härligt, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
