Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nödens skabb den förfinade ättlingen af en gammal släkt.
Det är vidare alla dessa ärfda familjeinventarier, som mer
än andra möbler samla kring sig minnen af ett hem,
åldriga länstolar och skåp, som i decennier stått och gonat
sig i samma vinkel af ett rum. Ens öga ömmar för dem,
där de släpas ikring på gatorna, som för gamla människor,
hvilka tvingats lämna den lugna spiselvrån, deras ålderdoms
sista kärlek. Det är slutligen, öfverallt hvart man tittar,
dessa massor af uttjänta husgeråd, af luggslitet och
lem-lästadt bohag, som midt i dagsljuset utbreda den nöd och
armod, som hemmen eljes dölja inom sina väggar.
Otto och Annie vandrade i middagsstunden en dylik
flyttningsdag genom gatorna. All denna oro och rubbning,
all denna fattigdom, oblygt blottad för hvar förbigående,
fyllde deras bröst med missmod. Det var därför nästan
med välbehag, som de lämnade de folkrika farlederna med
deras oundslippeliga scener af äflan och bekymmer och
trädde in i den tysta Humlegården. Den gamla parken låg
där dufven i den tunga dimman, oberörd af allt
flyttningsbuller rundt omkring. Därinne i stillheten under kronorna,
i ensamheten mellan de gamla stammarna dämpades den
bittra känsla af att lifvet ingen ro och ingen varaktig stad
ägde, som detta flyttningslarm väckt till lif i de båda
ungas hjärtan. Den dämpades till en sorgsenhet af mildare
art, en blid smärta nästan ljuf att bära, när man var två.
Länge och väl gingo Annie och Otto härinne i de disiga
alléernas värme och talade stilla samman om lifvets många
trista och oundvikliga ting: om pannor, som fåras, och hår,
som grånar, om ord och smekningar, som skola förgätas
och förgå, om än människan fyller dem med all sin varelses
rikedom. Och de undrade, hvarför dagarna skulle rinna
bort som sand genom ens fingrar, hvarför hvart flyktigt och
soligt »nu» så fort skulle skymmas af ett grått »i morgon»,
hvarför allt skulle söndras, och kärleken själf skiljas åt så
bittert. Men vemodet öfver deras stämmor var icke tungt,
utan blidt och resigneradt, liknande en kyss växlad genom
tårar. Ah, än skulle det dröja länge, innan ålderdomen
klappade på deras dörr, många, långa år med ömsesidig
morgonhälsning och ömsesidigt »god natt», innan blick
för-gäfves måste leta efter blick.
Så tänkte de, och själfva luften därinne i parken inbjöd
till att gå och klema med sin smärta. Den var tung af
blidt kvalm från våt sand och blad i förmultning, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
