Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
henne i trots af en omgifning, hvilkens kulinariska ideal
var den heliga svenska husmanskosten... En fråga för
dagen bragtes på tapeten, men samtalet gick trögt, som i
alla kretsar, där det blott finnes en och därtill mycket absolut
mening. Efter middagen satte man sig kring kakelugnens
vinterbrasa, och denna skymningsstund, då bränderna sprakade
och dunklet täckte ansiktena, var kanske den enda af dagens
timmar, då familjens samvaro fick en förtroligare karaktär.
Hessler slog sin son på axeln eller smekte någon af
döttrarna; han räckte fru Ida sin hand med en åtbörd, som
kunde vara ett kärlekstecken, en bön om tillgift för någon
dunkelt känd orättvisa, eller en förbiilande skymningstanke
på döden, och var han riktigt vid lynne kunde han vända
sig till sin son och i en för honom ovanligt öm ton säga:
»Om vi skulle be mor läsa något för oss!»
Han visste, att han gjorde henne en glädje med denna
fråga. Ty fru Ida hörde icke blott till de många, hvilka i
dikt finna tillfredsställelse för ett lifsbehof, men äfven till
den långt fåtaligare klass af läsare, för hvilka fantasiens
värld ter sig med samma frestande påtaglighet som en roll
för skådespelaren. Hennes stämma ryckte henne själf med.
När hon läste högt kände hon bedårande starkt det
dubbel-lif, som konst låter oss lefva.
Läsa något högt! Det var icke så lätt i detta hem,
där en så ofantlig del af litteraturen var satt på index.
Lyckligtvis ägde man folksagorna, och det var ett område,
där Hessler och hans fru — bondsonen och herrgårdsdottern
kände sig lika gärna hemma. Med sin höga, spröda sopran,
som ännu trots åren darrade af lif och munterhet, började
fru Ida läsa dessa sagor, som man endast kan läsa dem,
när man under en fantasirik barndom lefvat sig samman
med den fria natur, ur hvilkens sköte de kvällt med sin
friska doft af skog och äng, när man livar vintermorgon
i märkena på snön sett fotspår af tomtar, som under natten
gjort puts med kornas jufver och sädesbingarna på logen,
när man hvar sommarkväll sett Soria-Moria slott tindra i
aftonrodnaden. Men särskildt älskade fru Ida alla de sagor,
genom hvilka drog som ett gäckande eko af naturens egen
lustighet, sådan den sammanväfd af skräck och spefullhet
på en gång lockar och isar oss i löfvens prassel i
skogsdjupet, i ett regnväders retsamma lekfullhet med de fallande
dropparna, i kärrets gutturala skratt, när foten sjunker
på den osäkra tufvan — det är den lialft hemska lustig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
