Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en hamngata med ostronskal till ett litet hotellrum med blå
sehagg, och där låg han en evighet gömd under en tung
dunkudde . . . Och åter ut på resa. Han bytte tåg. Åkte
öfver ett mörkt torg. Folk med blek, hvit hy vände sig
och tittade efter honom. Han var visst igenkänd. Han
gick till en coiffeur och lät raka af sitt skägg. Det var i
Paris, på Rue Rivoli. Men när han steg ut, stod han i
porten på sitt hus i Stockholm, och en liten man med ögon
som eldkol under en sliten stormhatt — det var portvakten
— grep honom i rockskörtet och ropade med hes röst:
Otto Imhoff... I detsamma kom Hessler. Lugnt och
obevekligt som ödet gick han emot Otto . . . med ett vapen i
sin hand.
Här brukade Otto skrika till och vakna. Det var
morgon. På ömse sidor om rullgardinen rann vinterns
glåmiga gryningsljus in, spående snarare död än dager med
sitt bleka, som från ett svepningslärft återkastade sken . . .
Denna januariafton kände sig Otto mer än vanligt
nedstämd och missmodig. Som en följd af Hesslers oförtrutna
agitation hade det mot ett par unga fritänkare riktats åtal
och andra åtgärder, hvilka tycktes Otto vara det mest
upprörande uttrycket för den reaktion, som allt tyngre lade sig
öfver landet. Partiman som han var, såg han icke de
åtalades ofördragsamhet — de uppträdde själfva med
kolportör-naturers hela fanatism — men blott maktägarnes, och deras
sätt att möta åsikter med våld föreföll honom som en
brutalitet utan like. Hans hjärta sammandrogs af harm.
Nu i dag hade domen fallit — den löd på fängelse. Otto
sökte förgäfves samla all sin lidelsefulla vrede häröfver i
en artikel. Orden sveko honom — otålig gick han af och
an i rummet. Så dref oron honom ut, — han längtade att
råka någon liktänkande, någon för hvilken han kunde få
utgjuta sin harm, ty blodet kokade i hans ådror, som han
varit vittne till den scen i Pisa, då ofördragsamhetens
typiska representant riktade sin knytnäfve mot ateisten
Shelleys hufvud. Det föreföll honom som en allmän
uppståndelse skulle råda öfver denna moderna inkvisition.
Men därute mötte Stockholm tvärt om med sitt allra
sorglösaste leende, koketterande i januaris snöhvita
galadräkt, lik en skön kvinna, skälfvande af njutningslust. Med
sina glädtiga steg och sin doft af fest tycktes gatorna vara
förrum till alla de gemak, där vinterns karnaval dansade
fram. Öfverallt stannade vagnar. Unga damer stego ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
