Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
backen med Stockholm framför sig. Där såg man först
helt den nimbus af fest, som glänste öfver staden, där den
log under en vinterhimmel också den i festskrud med
gnistrande stjärnor. De liksom sjöngo en enda kör af nöje, alla
de tusen ljus, hvilka i tindrande paralleller och bågar följde
byggnadsräckorna och aftecknade sig i vattnet med reflexer,
som liknade gyllene kommata. De svarta människohoparna
sorlade muntert af och an. Stadens buller nådde dit upp,
förvirradt som från en aflägsen kermässa.
Men när Otto stod där, ansikte mot ansikte med denna
nöjets stad, fick han plötsligt klart för sig icke blott orsaken
till det svårmod, han erfor denna afton, men äfven det
ohjälpligt tröstlösa i hela sitt öde. Han var en drömmare
och en fantast i en nykter tid och midt bland nyktra
människor. Därför skulle hans lif också blifva en enda
ofruktbar själfförbränning, ty allt som för de andra var litet harm
och litet axelryckning, något som kunde skrattas bort och
glömmas, det var för honom aldrig lyktande grubbel och
smärta, något religiöst, sammanvuxet med hans varelses
alla fibrer. Som en ensam, allvarlig Don Quijotte tog han
del i partiväsendets stora skenfäktning, där alla de andra
blott tänkte på att göra mest möjlig effekt i de roller de
valt, och medan han nu såg ned på de sorlande massorna,
upptagna af det som alltid upptager dem — bröd och
skådespel — fick han en svårmodig längtan till de exstasens
pingsttider, då mänskligheten ensamt rusig af sin inre dröm
lyckats slita sig lös från verkdagens små omsorger och
förlustelser för att ensamt lyssna till den idéernas helg, som
tonade inom dem . . . För ett ögonblick förändrade
Stockholm — genom någon omedveten idéassociation i hans inre
— sitt utseende, trängde mörk och medeltidsaktig ihop sig
inom en svart ringmur, blef till Gustaf Vasas Stockholm,
sådant det ligger i vår fantasi, med gammaldags vakttorn
och gaflade hus med vindsvalar längs de skumma gatorna.
Men genom dessa gator blåste reformationens högtidsväder,
och besatta af sin hänryckning stormade vederdöparne
kyrkorna . . .
En sekund räckte synen, och Otto stod åter ansikte
mot ansikte med nittonhundratalets lugna och lättsinniga
Stockholm. Ensam med sin sorg och sin kränkta
frihetsdröm gick han åter hem genom de skrattande folkhopar,
som fyllde gatorna, hem till det grå huset, där hans kraft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
