Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förrann i en vanmäktig kamp mot hans egen tankes sjuka
hugskott. Om hans bleka gestalt slog porten igen doft som
en fängelsedörr.
*
V.
»Ja, älskling, slå an en melodi, och spela mig långt
bort, hvart du vill, blott bort från verkligheten.»
Otto hviskade dessa ord i en upprörd ton där han med
blekt ansikte och febertindrande ögon stod lutad emot Annies
flygel, medan hon själf satt vid den öppna klaviaturen.
Det var en skymningsstund i Annies rum. Genom fönstret,
som mellan de tunga gardinerna afskar en trekant af en
mulen vinterhimmel, föll dunklet in, bredande veck efter
veck af sina svarta skuggor öfver hvarje föremål därinne.
Snart varsnade de älskande icke mer af hvarandra än ögonen,
och deras blickar försänkte sig i hvarandra med
skymningens sjuka längtan efter en värld, där deras tankar kunde
bygga och bo i evig maj, bortom det vintriga och grå,
som var verkligheten. Men utanför fönstret låg Stockholm,
kallt och hårdt mot en blek luft, en förvirrad stenmassa,
kring livilken människorna kretsade förvirradt genom
dimman, i bekymmer och förtret.
»Men hvad vill du då jag skall spela?» frågade Annie
med en stämma, som ofrivilligt efterliknade Ottos och utan
att hon visste hvarför blef lidelsefull och låg.
»Spela hvad du vill, blott något, som leder oss bort
från gatorna där vi gå och husen där vi bo, mot okända
kuster och länder, som icke finns... Märker du icke» —
han fortsatte i samma lidelsesjuka ton, ordrikt, som
fantiserade han öfver en dikt — »märker du icke, hur allt ikring
oss blir damm och smuts, förgrofvadt och förråadt? Låtom
oss fly bort, innan lifvet hinner andas rost på våra sinnen,
medan ännu vår längtan är ung och förmår bära oss, medan
ännu vår kyss har festens rus och vår leda sorgedagens
allvar ... Jag är så öfvertrött på att evigt genomlefva den
gamla almanackan, att möta tisdag efter måndag och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:21:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lifvetsfi/0056.html
