Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tomhet efter tomhet, och olidligt grå är hvar dag, som
hvar-dagsklädd kommer till min hufvudgärd och bjuder sin vanda
plåga ... Jag är så öfvertrött på gamla ansikten och gamla
ord, på skratt, som klinga tomt och sorger utan storhet,
på människornas strider, af hvilka aldrig någon frukt blir . ..
Jag längtar till de drömda länder, där leendet lyser evigt
ungt och människorna hafva en lyckligare daning, till de
länder, som mellan guirlander af okända blad och rosor med
opröfvad vällukt stråla emot oss på målade solfjädrar och
gammalt porslin... Du spelar en menuett af Monsigny,
skalkaktigt öm och sirligt sorgsen. Stäm upp den! Som
en snäcka med en förgylld svan i stäfven för den oss öfver
aftonstilla vatten till de öar Wattaeu ensam sett, där
springvattnens sorl är lycka, trädens sus sällhet och skuggan en
enda smekning. Och du är Celinde, och jag är Mezzetin;
mitt hufvud hvilar i ditt sköt, och din blick smeker min
panna. Det är ditt hjärtas strängar, som mitt finger leker
med på mandolinen, och mina tankar äro solreflexerna, som
komma och gå bland sidenblommorna på din kjol...»
Otto tystnade plötsligt som väckt ur sina drömmerier,
skrattade förtrytsamt och slog sig ned på soffan i
fönstersmygen. Men ansiktet vände han in mot det mörka rummet,
där Annies lilla kraftiga figur skymtade otydligt bakom
flygeln. Andtligen började hon spela. Först skyggt och
osäkert, som fruktade hon, att tonerna skulle ljuda allt för
lekamligt mot deras längtan, allt för jordbundet i
skymnings-timmans tystnad. Men efterhand blefvo hennes anslag
säkrare. Melodi fogade sig till melodi utan att hon tänkte
därpå eller valde. Hon spelade icke hvad Otto talat om,
icke heller sin egen älsklingsmusik. Hon spelade, som man
talar i skymningen, då bekännelser och dolda tankar
ofrivilligt komma på ens läpp, medan ord rada sig till ord
skenbart på måfå och dock med inre samband, med en
skymningsbikts omedvetna logik.
Hon hade velat få fram all den tillförsikt, som var
hennes väsens grundfärg, en brusande hymn af kraft och
hälsa, stark nog att förskingra det missmod, som i dag
fjättrade dem båda, förlamande deras viljor. Men i detta
skymningsmörker var det icke hon, som ägde herraväldet
öfver tonerna, de behärskade tvärt emot henne och röjde
för henne hemligheter, som lågo gömda i hennes eget bröst
utan att hon förut vetat därom, en oro, som växte och som
hon ej förstod, dunkla aningar om sorger och ofärd, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
