Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smugit sig in i hennes blod, hon visste icke hvarför, men
som nu brände som gift i hennes ådror.
Hon spelade Schumann, fragment af de mest patetiska
delarna af Kreisleriana och Arabeskerna. De oroliga tonerna
aflöste hvarandra som ängslans frågor om lif och lycka
och gensvar, som ljödo brustet genom tomma hallar. De
brusade upp i en paroxysm af fröjd med rop af lidelse
och ett regn af kyssar öfver halfblundande ögon och föllo
åter tillbaka i sorg med dyningar af ångest, händer, som
vredos i mörkret, och löpte till sist ut i dof entonighet,
något som den tröstlösa stillheten i en öfvergifven kvinnas
kammare.
Hvad var det för ett svart spöke, som närmade sig
och skulle kasta sin skugga öfver hennes framtid V Hon
var ung och stark och kräfde sin anpart af lyckan, men
hur kunna kämpa för den mot det formlösa, och hotfulla,
som nu sänkte sig öfver hennes lif, och bakom hvilket hon,
som bakom tragediens förhänge, anade förtviflans stelnade
anletsdrag och en ångest, som isade hennes blod?
Så grubblade hon, och medan hennes fingrar trefvade
af och an i ängsliga kromatiska gångar, sökte hennes öga
genom mörkret Ottos ansikte... Det såg åldradt ut som
en gammal mans, där det skymtade i fönstersmygen med
vinterdagens sista ljusstrimma darrande öfver kinderna glåmigt
som från en veke, hvilken brunnit ner i pipan. Hon ryckte
till. Hvad var det för en hemlig sorg, som kunnat så
förändra den man, hon älskade? Ty han var förändrad och blef
dag för dag annorlunda, mer orolig och böjd. Det var som
något hemlighetsfullt fortskridande förstörelsearbete rasade
inom honom, underminerande hans lifskraft.
Hon ville springa upp och kasta armarna om hans hals.
Men hon kom icke loss. Hennes fingrar voro som bundna
vid tangenterna. Den tröstlösa musik, hon mot sin vilja
utförde, fängslade henne som en smärtsam njutning,
skrämmande och dragande på en gång med en afgrunds trollkraft
af lockelse och fasa.
Mekaniskt fortsatte hon att spela, och tonerna blefvo
allt tyngre och dofvare. Det var Chopins sorgmarsch, hon
kommit in på och som hon varierade med ett öfvermått af
dissonanser och kvaltyngda tongångar. Omsider blef det
alldeles mörkt därinne, och samtidigt tycktes tonerna få
en förökad, fantastisk klang, som af jättelika kyrkklockor,
hvilkas slag fyllde upp en stepps tystnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
