Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
portalens arkivolt, och öfver hennes hjässa tronade den
triumferande kyrkan i sten med hedendomen och synagogan
träl-bundua vid sina fötter. Rundtomkring svallade mörkret
tungt och svart öfver torget bort mot husens torn och
gaflar — endast kyrkans rosettfönster lyste som en
jättestor passionsros med kalkblad af eld.
Men medan Scepsis satt där och log åt sina egna tankar,
fingrande på himmelstuben och solskifvan, som hon gömt
under sin kåpa, slogos dörrflyglarna upp, och de strålande
skeppen blefvo synliga och altarna med sina broderier i
silfver och sina skatter af guld och onyx. Medan orgoma
brusade exodus, och sången och rökelsen i ett sista
trånsjukt famntag lyfte sig mot hvalfven, närmade sig en
procession utgången. I dess spets gick Caritas, följd af aldrig
lyktande leder af hillebardierer, korgossar och munkar.
Där hon sakta kom mellan bänkarnas rader af böjda
hufvu-den, samlade sig all kyrkans glans och all andaktens
rikedom öfver hennes gestalt med tusende reflexer öfver
ädelstenarna i hennes dräkt och ett fras af majestät öfver
klädebonadens veck och fållar.
Hon hade åldrats. Hennes ansikte hade fått matronans
fylliga kinder och hakpåse, hennes figur medeltidskvinnans
egendomliga hållning med de smala, sluttande axlarna och
pösmagen. Men ännu hade hennes anlete den stora
barmhärtighetens skönhet och ögonen en oändlighetsglans. Munnen
var frisk och röd med ett segergladt drag öfver de stolt
hopparade läpparna. På hennes hufvud glänste
ärkebiskops-mitran med sina ametister och den gyllene kräcklan i
hennes hand.
Så steg hon långsamt ut ur kyrkan, omhvärfd af ljus,
rökelse och sång, men när hon såg den ensamma kvinnan
på tröskelstenen, stannade hon som om hon igenkänt hennes
ansikte genom doket. Hon stannade och log, och med en
röst af makt och nedlåtenhet började hon tala:
»Du ser, jag spådde sant. I hans namn, som du spikade
på korset, har jag segrat öfver världen, och själf söker du
skydd vid foten af min helgedom . .. Hör då upp med din
förmätna kamp och fall till föga! Se dig omkring! Lifvet
är en enda fejd, obeveklig som mellan varg och lo i skogen.
Jag ensam skänker frid, förbarmande och helg. Ty det är
jag, som är kyrkklockornas klang af maning och väckelse,
och hoppets sång i dulcimer och psalterion. Jag är kyrkans
andakt och klostergårdens stillhet, glömskan, som ler i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
