Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bägarn och i kvinnans blick, den ömma hand, som helar och
hugsvalar och ensamt icke ryser tillbaka för slamret af den
spetälskes skramla. Jag är famntaget, som står alla öppet,
bettlaren, skökan och publikanen, kalken, hvilkens tröst
och läkedom aldrig kunna förbrukas, och ej skall jag rasta,
förr än jag samlat alla i min kärleks stad, inom min
barmhärtighets ringmur.
Men du, hvilkens sår har du vårdat och hvilkens plåga
har du lindrat? Hvar är det goda, du kan lägga i dina
gärningars vågskål? Ångest och oro, se där allt du gifver.
Du pysslar i mörkret, bygger underliga verktyg och
instrument för att narra händerna till synd och ögat till
förmätenhet. Du lockar till svartkonst och hemliga
vetenskaper, förvillar sinnena bland deglar och retorter och för
fromheten i förtviflan med dina gåtors anfäktelse.
Lägg ner ditt högmodiga trots och dina fåvitska vapen.
Kläd dig i ödmjukhetens hätta och i ångerns botdräkt. Blif
den minsta och den lydigaste i mitt följe, och än kan du
finna tillgift.»
Så talade Caritas. Hög och myndig gick hon vidare på
sitt kungståg genom natten. Munkarna lyfte de blänkande
monstranserna, korgossarna svängde sina ciselerade kar, och
skaran försvann i mörkret. Men Scepsis, som åhört tyst
och leende, tog af sig sin svarta förklädnad och stod nu
framför Notre-Dame i all sin hvita skönhet, där intet tydde
på år och nöd, och där sekler som gått ej efterlämnat
några spår. Snedt öfver platsen gick hon in i en
klostergång upp i en tyst cell, där en munk med blekt ansikte
satt och läste bland gamla manuskript, lutad öfver sin
Averroës. —
Ar och århundraden förgingo som trädens blad grönska
och förvissna, och åter kom en afton, då Scepsis och Caritas
möttes. Det var sent en valdag på en vintrig
storstads-avenue. Mellan höga byggnader löpte gatan med nybyggda
stadsdelars snörräta likformighet, och så långt ögat kunde
nå, lyste det elektriska ljuset med sitt hvita skimmer öfver
husväggar, snöhöljda trottoarer och långa rader af träd,
hvilkas kvistverk tecknade sig svart och skarpt mot
vinternattens kalla klarhet. Det rådde ett dödt ögonblicks stiltje
öfver gatan. Ingen människa syntes till, men från
angränsande torg och gränder strömmade allt det mångstämmiga
buller, som en vinterafton fyller en hufvudstads city, sorlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
