Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af steg och röster, slamrande åkdon och spårvagnarnas
gälla klockor.
Ur ett af de höga husen, som mer entonigt och
kasern-likt än de andra liknade ett sjukhus eller ett räddningshem,
steg Caritas och vandrade långsamt med lidande gång utför
gatan. Ater hade hon åldrats och förändrats. Hon hade
blifvit en lång, mager kvinna, utan en skymt af matronans
fylliga värdighet. Hufvudet bar hon nedtryckt mot bröstet.
Ofverkroppen, med de spetsiga skuldrorna, skakade, när hon
gick, och hennes steg voro utan kraft och rytm. Med den
magra gestalten i den slitna, svarta regnkappan, det
grå-sprängda håret, som oredigt föll fram under hufvan och
det stora fårade ansiktet med sina tusen rynkor liknade
hon »det röda helgonet», »folkets jungfru». Ögonens glans
hade förändrats, stegrats till den smärtsamma branden hos
den, som vet sig så all sin kärlek på hälleberget, men som
ändock sår, och läpparna rörde sig i smärtsam innerlighet
som för att löna otack med ytterligare ord af tröst och hopp.
Så gick hon med en stor hög tidningar och broschyrer
under armen långsamt ner för gatan. Men plötsligt stannade
hon. Under den närmaste båglampan såg hon Scepsis och
hennes gamla motstånderska tycktes i sitt rätta element i
det elektriska ljusets hvita sol, i nattens vinterluft, bland
snön, som blänkte isigt och kristalliskt. Hon tycktes yngre,
men också mer okroppslig än någonsin, ett väsen utan ben
och blod, af idel leende, frost och ether. Men när Caritas
såg all hennes oförgängliga ungdom, skar det till af smärta
i hennes bröst. Hon kände med ens all sin egen ålderdom,
besvikenheten af sitt fåfänga kärleksvärf och tröttheten
af alla förgäfves gångna vägar.
»Scepsis», och hon började tala, först en smula
för-virradt, som en gammal kvinna, hvilken gifver luft åt
årslång grämelse, blandande smått och stort, men småningom
blef hennes stämma fast, och orden föllo bräddade af kraft
och mening. »Scepsis... Jag har gifvit människorna allt
som kunnat skänka dem tröst och lära dem förbarmande,
de blå himmelsdrömmarna på guldgrund, trons sötma och
kyrkans fristad ... Jag är sången vid deras fester och
befrielsen i deras glädje, hvart återtaget hån och hvart
framräckt handslag, den lefvande glöden i skaldens ord och
världsförbättrarens system, handlingskraften i diakonissans
bröst, i nihilistens arm, det tusenåriga ropet och de
tusenåriga drömmarna om lycka för alla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
