Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blond man med ett vackert, men en smula fadt ansikte, mer
lik en tenor än en radikal politiker.
»Ja, ty värr», svarade hans interlokutör, teaterkritikern,
en estetisk typ med sitt vårdade helskägg och monokeln i
ögonvrån . . . »På de här sista veckorna har Imhoff
verkligen sett bra besynnerlig ut. Jag har iakttagit honom, då
han går ensam på gatorna. Bäst det är, kan han
plötsligen stanna och stå en lång stund alldeles stilla, spejande
sig ikring, som väntade han någon fara. Han går tätt
utefter husraderna, och man kan knappt förmå honom att gå
öfver ett torg . . . Och när han sitter och skrifver häruppe,
ha hans ögon en flackande oro. Kanske skulle man tala
med någon af hans vänner, men det är icke lätt.»
»Min sann jag vet, livad som är att göra... Det
berättas i stan, att Hessler själf börjat bli rädd för honom
och tagit en detektiv i huset.»
Här afbröts samtalet af Imhoff, som steg in med en
rättad korrekturremsa i handen. Hän var mycket blek,
och de båda männen hade en pinsam känsla af, att han
hört deras ord. Redaktören, som hade lätt att rodna som
en yngling, vände sig in mot elden och gnuggade sina
händer som om han frös, och teaterkritikern trummade på
fönsterrutan och tycktes med ens helt upptagen af snöfallet,
som fyllde deii eftermiddagsskumma luften med en
oändlighet af hvita fjun. Otto lade från sig sitt korrektur och
tog farväl. Han var färdig med dagens arbete, och med
en suck af olust lämnade han tidningsbyrån, där han alltid
erfor en välgörande känsla af säkerhet, och steg ut i snön,
mot allt detta ovissa och hotande, som lurade därute.
Det var en skymningsstund i april, då snön föll, icke
med vinterförmiddagens glädtighet, då flingorna dansa genom
den klara luften och knäppa lekfullt mot rutorna, utan
med skymningstimmens tunga melankoli, flock efter flock,
säfligt och obönhörligt i allt tätare massor. Det blir så
tungt att gå och så tungt att tänka. Där man mödosamt
stretar fram öfver gatorna, utan att se annat i den grå
rymden än snöns hvita klasar, som falla och falla, får man
den förtröttades lust att gifva upp det hela, att sträcka
ut sig rak lång och låta snöns svepning begrafva den
saknad och besvikenhet, som utgör ens lif.
Otto huttrade i sin ulster, och dunklet föll med en
rysning in i hans själ. Hessler hade tagit en detektiv i huset!
Det var allt, livad Otto hört af redaktörens ord, men livad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
