Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behöfde han också höra mer?... Det var sålunda en
detektiv, den långe mannen med det bleka ansiktet och de
röda polisongerua, som Otto så många gånger mött de sista
dagarna. En detektiv, Otto rodnade af harm och blygsel,
och samtidigt tyckte hans fantasi sig se denna figur
öfver-allt. Den bleke mannen med det röda skägget skymtade i
fönster, bakom dörrar, i all mörka vrår, spionerande,
förvridande munnen till en gäll hvisslingssignal, så fort Otto
nalkades. Han talade med portvakten i huset, där Otto
bodde, rådgjorde med Hessler, hviskade med främmande
ansikten, som logo elakt, han sände af bref och bud i
smyg och fick hemliga order tillbaka. Det blef en hel
komplott, som utspelades därinne rundt omkring honom . . .
min gud, hvad skulle man taga sig till, hur skulle man
komma undan?
Otto stannade plötsligt ett ögonblick och vände all sin
uppmärksamhet inåt, lyssnande till sig själf, som man gör i
stunder af ångest och spänning, med ett halfklart hopp att
få höra sitt ödes orakelsvar kvälla fram ur sitt eget inre...
Men ingen räddningens lösen ljöd genom sorlet af hans
tankar. Åter började han gå framåt i snön, drifven framåt,
han visste icke hvart.
Emellertid kom kvällen, och det blef mycket mörkt, i
det de tunga snömassorna skymde ljus och lyktsken. I detta
dunkel, där den enda dagern var den hemska reflexen af
snön, i denna tystnad, där bullret af steg och hjul förtogs
som emot spån, fingo gatorna en fantastisk, spöklik karaktär.
Man gick genom en sagans stad, där människorna drefvos
som hvita skepnader mot okända mål af någon makt, som
icke unnade dem att hvila, och där slädarna fiögo fram på
sina ljudlösa medar som sällsamma dödens fordon stadda på
dunkla färder.
Otto ryste, där han gick. Ofrivilligt frågade han sig
själf, hvart han drefs denna afton genom snön. Kanske
skyndade han just nu mot sin undergång, rakt in i dödens
käftar. Ty sådant var människolifvet, att ingen visste hvart
ens steg ledde, och man hastade mot de orter, där olyckan
gick på post och väntade. Just i kväll kunde det slutliga
mötet med Hessler äga rum, och han själf blifva ohjälpligt
slagen till marken. Just i kväll kunde lian med dödsskriket
kväfdt uti sin strupe få ligga och förfrysa i den kalla snön,
medan spöklifvet rörde sig oaflåtligt öfver gatan hvitt och
ljudlöst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
