Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sitt lilla runda hufvud och sin sirliga, nästan knubbiga figur,
en af Kate Greenaways ingenuer, klädd som de i ett långt
ljust förkläde, under hvars bård med den sommarglada
blomsterslingan en cendrillonsko stack fram med sin bandrosett.
Hon var het i kinderna af ifver, ögonen glänste — det var
en obevakad ensamhets kärlekstankar, som präglade hennes
anletsdrag med sin hängifvenhet.
I ett ögonblick hade Ottos öga uppfattat allt detta,
Annie och hela rummet, där hon satt, med dess stämning
af ljus och hem. Det var ett helt rike, som han hade
nyckeln till, ett rike med sin historia, sina minnen och sitt
framtidshopp. En varm blodström rann genom hans bröst.
Det kom sång i hans sinne. För ett ögonblick glömde han
allt utom lyckan att vara älskad.
»Otto, är det verkligen du? I detta herrans väder!»
Annie sprang emot honom med ett enda leende öfver ögon
och ansikte.
»Joo!... Och när jag steg in, kändes det, som jag var
långt fram i tiden, en annan snöig vinterkväll än den i
dag, och jag kom hem och ertappade min egen fru vid mitt
skrifbord, sysselsatt med att fuska i mitt eget handtverk
med något misstänkt författeri.»
Annie drog honom fram till skrifbordet och visade
honom brefvets öfverskrift.
»Nej, men satt liten verkligen och skref till mig i sin
ensamhet?»
»Jag hade en sådan lust att samtala med dig. Jag
hade suttit och klinkat som vanligt i skymningen och blifvit
tungsint till mods . . . Det förekom mig, bäst jag spelade på
din älsklingssonat Appasionatan, att tonerna vid sidan af
sin klangskönhet hade en fördold mening, som vi människor
icke förstodo, men som kanske ägde lösningen på all vår
oro . . . Hvem vet om svaren på alla våra frågor icke finnas
i ett par ackord af Beethoven . . . Det ena gaf det andra,
och så grubblade jag öfver oss, öfver dig, och öfver . . .»
»Tyst, tyst!» afbröt Otto. »Icke något om det i dag!
Det ha vi glömt . . . Låt oss sätta oss här vid elden . . .
Hvad här är lugnt och varmt. Tänk bara, nu snöar det
och är kallt öfver hela staden, och i en sådan här vrå har
man lyckan.»
»Ja», svarade Annie, med en röst som skalf. »Det är
med lyckan, ser du, som det berättas om eau-de-colognen i
Köln. Öfverallt på de stora torgen och midt emot domen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
