Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon räckte honom vapnet med en afmätt åtbörd.
Rösten hade en dödsstunds högtidlighet.
»Förlåt, förlåt!» var allt hvad han kunde svara. Han
tryckte henne konvulsiviskt till sitt bröst, kysste hennes
panna, hennes ögonlock och sprang sin väg, utan förklaring,
löften eller afskedsord.
Men när Annie blef ensam, föll hon i häftig gråt,
maktlös och förlamad, som man blir ansikte mot ansikte med en
olycka, som man ej har makt att afstyra. Det rörde sig
en förvirrad massa bilder och tankar i hennes hufvud. Medan
tårarna strömmade ned för hennes kinder, vaggade hon af
och an med kroppen, och hennes skugga rörde sig i grotesk
förstoring på väggen bakom henne. Men småningom
åter-kommo dock det hopp och den handlingskraft, som bildade
djupet af liennes väsen. Det kom reda öfver hennes tankars
hoptrasslade härfva. Smärtan vek tillbaka för hennes klara
förstånd, och med ens belyste ett beslut det virrvarr af
planer, som korsade hennes hjärna.
Redan i afton skulle hon gå och rådföra sig med
Wilhelm Sivers, ty nu begrep hon med ens, att Otto genast
måste i ro, bort från Hesslers närhet, att den eviga oro,
som dessa månader förtärt honom, var en själssjukdom, som
slagit rot inom honom och hotade att döda all hans
besinning.
Hon gick några slag i rummet af och an. Så började
hon i febril hast kasta på sig sina ytterplagg, erfarande en
egendomlig bedöfning i att handla. På en minut var hon
färdig och stod där höljd i sin peliss. Hon såg ut som en
annan människa än för en half timme sedan. Allt det
små-täcka och flickaktigt koketta i hennes anletsdrag var borta,
och där ansiktet blekt, med ett drag af tyglad smärta kring
de hoppressade läpparna, skymtade mellan pälsmössan och
boan hade det fått något af en antik statys stränghet.
Hon gick med en nervös gång ner på gatan. Snön
föll öfver henne och täckte hennes spår...
Vid middagstiden dagen därpå kommo Wilhelm Sivers
och Otto Imhoff samman ner för trapporna i det hus, där
Imhoff och Hessler bodde. Partihöfding som Sivers var till
hela sin natur, fann han mycket nöje i att spela rolen af
deus ex machina, och sedan lian åhört Annie med hela den
öfverlägsna förbindligheten hos en diplomat, som gifver
audiens, hade han stras tröstat henne och lofvat att taga
saken om hand och »rädda > Otto. Hela denna morgon hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
