Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han också spelat försyn med en oklanderlig aplomb, — han
hade utverkat tjänstledighet för Otto på Stockholms-Posten,
talat med en psykiatriker, och nu förde han själf patienten
— halft mot dennes egen vilja — till en annan bostad långt
bort från den ödesdigra omgifning, där Otto allt för länge
vistats. Otto hade först erfarit en blandning af blygsel och
verkligt hat, när Sivers trängde in till honom och utan
misskund vidrörde den hemliga sjukdom, som sedan
månadtal tärt honom, men denna unge partichef med det energiska,
glattrakade ansiktet och den okufliga viljan i de kalla, blå
ögonen, hade i dag som alltjämt förr haft en hypnotisörs
befallande makt öfver hans handlingar. Otto hade lydt, om
också slappt och likgiltigt.
Men när han nu steg ner för de lialfskumma trappor,
där alla ångestens furier hetsat honom, från det hus, som
för honom varit ett fängelse, hvilkets mörker hotat att helt
omhölja hans själ, frågade han sig själf, om det verkligen
var möjligt, att han nu för alltid fick lämna denna ängslans
och förtviflans boning. Det föreföll honom liardt när
otroligt. Han kände det som den verklige Otto Imhoff ännu
alltjämt var fängslad därinne i det grå huset, rufvande i
sin ensamhet öfver förföljelse, blod och undergång, och att
den Otto Imhoff, som gick därute på gatan och inbillade
sig vara fri, blott var en fantasibild af det bleka, utpinade
jaget däruppe . . . Men småningom växte befrielsekänslan sig
medveten i hans inre. Det kändes som en oändlig lättnad;
och han såg sig ikring som på en ny värld med en ny blick,
med denna glada rörelse, som konvalescenten känner första
gången han kommer ut från sjukhuset.
Med aprils vanliga nyckfullhet hade vädret totalt skiftat
sedan gårdagen. Nu var det en strålande snösmältningsdag
med ljus himmel och drifvande töblåst. Husen stodo med
breda strimmor i solen, och väggarna tycktes hafva
förlorat något af sin tyngd i det tunna vårljuset. Det stod ett
regn af skimrande stänk kring knutarna, och ur takrännornas
mynningar plaskade glimmande droppar. Dagsmejan
förminskade snölagren, så drifvorna blefvo svartådrade och
porösa och marken tittade fram, brun och våt. Kring de
kala träden genljödo sparfvarnas staccaterade vårrop, och
genom luften drog som en doft af de första violernas
frost-bitna kalkar.
Otto genomströmmades af lifslust och hopp. För första
gången på oöfverskådligt länge fick han tro på, att hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
