Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af guldtråd och sina ornament, brokiga och sammanslingrade
som äfventyren i Tusen och en Natt.
»Det är ett svårt rum att kräfva mycket möbler för
att se hemtrefligt ut», sade Annie med en liten suck, i det
hennes öga ännu fann det en smula kalt därinne. »Otto,
du, tycker du inte att stolarna därborta stå och ropa efter
hvarandra.»
»Ah», svarade Otto, där han stod uppspetad på en
stege och gjorde en vildt koloristisk hörndekoration af ett
par japanska parasoll och en röd fez, »fröken Oförnöjd
skulle läsa i Ottar Tralling och se, hvad han hade i sin
bosättning, när han gifte sig... En säng, ett bord och en
vagga.»
»Yill du vara så god och behålla dina fula romaner
för dig själf... Ska vi sätta akvarellen här?»
I stället för att svara hoppade Otto ner från stegen,
gick hvisslande några steg baklänges och betraktade med
synbar själf belåtenhet sitt gesällstycke som dekoratör.
»För tusan, en riktig briljant röd fläck», sade han med
en vändning, som han lärt af målarne, och i det han tog
Annie om lifvet, tillfogade han småleende:
»Hör du, älskling! Tycker du inte som jag, att alla de
skrifvande damerna, som mässa om enkelhet och tidiga
giftermål, borde bli förda hit upp och se, hur gladeligen
man drar sig igenom på existensminimum... Jag tycker,
jag ser dem, doktorinnan X. i spetsen och alla de andra
samhällsförbättrerskorna i guldlorgnett och reformdräkt
efteråt. En tidningsman och en lifförsäkringskvinna, som
realisera äktenskapets idé, det vore allt något gefundenes
Fressen!»
Det kom ett för Otto sällsynt drag af tjufpojkaktighet
öfver ansiktet, när han sade detta, och båda skrattade
hjärtligt emot hvarandra, med en berusande känsla inom
sina bröst af verklighetens öfverlägsenhet öfver alla abstrakta
och välmenta program för lyckan.
Så gingo timmarna, och det blef tid att gå och spisa
middag. På äkta kamratmanér drogo Otto och Annie upp
sina portmonnäer, salade och gjorde öfverslag öfver de
gemensamma tillgångarna. Befunnos dessa mindre
tillfredsställande, måste de stilla och beskedligt vandra af till
Hushållsskolan, där just ej någon våldsammare glädje trifdes
vid svagdrickan bland stillsamt landsortsfolk, som under
tystnad inmundigade sin husmanskost, och väckta löjtnanter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
