- Project Runeberg -  Lifvets fiender. Berättelse /
78

(1906) [MARC] Author: Oscar Levertin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

se på som en återstod af vin, kvarglömd i de öfvergifna
bägarna från en lyktad fest.

Och de båda unga blickade på hvarandra med stumma,
oroliga frågor. Hvad var det för en skugga, som plötsligt
föll så svart öfver deras glädje? Hvarför dog skämtets
ord plötsligt på ens läppar och ängslans kalla luftström
isade ens hjärta? Hvarför var människan så viljelös och
så usel, att hon ej mäktade vara glad och ej tålde vara
förtviflad? Hur värna sig mot dessa tusen impulser, som
drefvo en ut i mörkret, till ångestrop och tårar.

Ottos tystnad blef allt djupare, och Annie sökte
för-gäfves hålla något af stämningen vid lif.

»Få se», sade hon plötsligt utan att veta, hvarifrån
tanken kom, »få se, om vi komma ihåg denna glada dag,
när vi bli gamla, när du är en knarrig gubbe och jag en
fet gammal matrona, när vi bli femtio år?»

»Femtio år?»

Otto log som en, hvilken vet sig snart skola gå ur
tiden, ler åt en anförvants uppmuntringsord.

De hade kommit till staden. Gaslysningen därinne på
gatorna skar otrefligt mot majnattens kalla luft. Deras
gemensamma olust kändes allt större. De gingo steg för
steg öfver de folktomma gatorna, fastän de kände en lust
att springa af alla krafter, som kunde de komma undan sitt
öde. De talade torrt om likgiltiga ting, och de hade en
enda stor lust att slå armarna om hvarandras hals och så
snyftande vänta på ovädret, som skulle storma fram öfver
deras. hufvuden.

Ändtligen voro de vid huset, där Annie bodde. Med
darrande hand öppnade hon dörren, och Otto gaf henne en
lång kyss till afsked. Men hans läppar voro så kalla, att
hon skälfde under dem. »Min Gud, hur är det med dig?»
ville hon fråga, men hon vågade ingenting säga, och hon
vågade icke heller klargöra för sig, hvad det var hon
fruktade. Hon fick icke längre fram ett ord, och där hennes
hufvud tecknade sig skarpt mot den grå husväggen,
om-böljadt af majnattens klarblå luft, fick det ett så
främmande och förstelnadt uttryck öfver alla drag, att Otto själf
ryste till. Det var som han kysst en Mater Dolorosa
af sten.

»God natt, min älskling, sof godt, vi ses i morgon»,
och han lyckades för ett ögonblick lyfta sig ur sin
oförklarliga melankoli och gifva orden en lättare accent.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:21:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lifvetsfi/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free