Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvar dag växte hans lifsmod sig starkare, och ödets hot
tedde sig aflägsnare. Medan han flanerade genom majs
vår-klara Stockholm, flätade hans sysslolösa tanke en hel väfnad
af fantasier i rosenrödt om bröllop och smekmånad, och han
började betrakta alla ensamma fyrar bland sina bekanta
med den glada öfverlägsenheten hos beati possidentes, de
lyckliga, hvilka kära välkomstord vänta innanför den egna
tröskeln.
Slutligen stod bröllopet för dörren. Annie skulle blott
dessförinnan göra ett skyldighetsbesök hos släktingar på
landet. Denna lilla resa som hon hade länge uppskjutit i
en oklar rädsla att lämna sin fästman ensam, stod för dem
båda två som en verklig olycka, ty de hörde båda till den
sorts människor, för hvilka själfva ordet skilsmässa hade
en pinsam klang. Men när nu färden ändtligen blef
verklighet, sökte de öfverbjuda hvarandra med godt humör, och
i afskedsstunden skämtade de uppsluppet på perrongen.
Men Annies ansikte hade icke väl försvunnit i det bortilande
kupéfönstret, förrän en tung sorgsenliet steg upp i Ottos
själ, och med sänkt tinning vandrade han långsamt hem
genom den ljusa vårkvällen.
Morgonen därpå vaknade Otto upp med våldsam
hjärtklappning och ett tryck öfver bröstet som efter maran.
Hvad var det han hade drömt? Han kunde icke erinra sig
det, men det föreföll honom som något oändligt tungt och
sorgmodigt, ett af dessa sömnens oklara varsel, hvilka först
en olycka eller ett dödsfall återkalla i minnet.
Eftertänksamt drog han upp rullgardinen och möttes
af ett solljus, som nästan bländade hans ögon med sitt hvita
skimmer. Åter detta eviga solsken och denna eviga blå
himmel! Blef det då aldrig en smula mulet, litet töcken
att gå och dåsa i? Hans tanke längtade i detta ögonblick
formligen efter detta höstens disiga och grå, där allt som
är aggande domnar till ro, och åter lät han rullgardinen
glida ner som ett skydd mot dagern och det brutala lifvets
bekymmer och maningsrop. Så kom han med ens ihåg
gårdagens skilsmässa, och orsaken till hans misstämning,
gick plötsligt upp för hans själ. Annie hade rest ifrån
honom och han var ensam. Först om en vecka skulle hon
komma tillbaka. En vecka, han ville le, men samtidigt
tänjde denna korta ensamhetstid ut sig för hans blick till
en hel kritisk följd af Tycho Brahedagar, på hvilka alla
slags olyckor kunde drabba honom. Han var allena, ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
