Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i den stora hufvudstaden, för hvilken han alltjämt bevarade
något af landtbons osäkerhet, och i detsamma upprullade
sig hela detta Stockholm som en karta för hans öga med
alla sina skilda stadsdelar och sin skrämmande labyrint af
hus och gator. Ofverallt voro människoboningar och
människoöden, men för honom var denna tallöshet ett enda
stort tillslutet och förstenadt Babylon. A. B. och C. de hade
tusentals förbindelser, som gjorde stenmassorna lefvande och
stråkvägarna välbekanta. De hade barndomshemmets
kakelugnsvrå, där man drömde sig glad på sina skolårs soffa,
medan den gamla rapphönshunden smeksamt lade sitt hufvud
på ens knä, och föräldrarnas trygga fönstersmyg, där det
spåddes godt för dem bland åldrade krukväxter och blekta
broderier. De hade tusen tillflykter med välbekanta stämmor
och besläktade anletsdrag, med skämt, blomdoft och fåglar
som häcka, tusen portar att klappa på, i hvilka deras
ankomst hälsades af leenden och blickar som lyste upp. Men
hvar hade han en tillflykt sedan Annie rest? Jo, det var
sant — vänner hade han. Han kunde taga ensamhetens
tiggarpåse på sin rygg och gå och bettla efter en smula
ömhet. Men lika litet som han ville gå ikring och låna
penningar, skulle han gå och knacka på dessa hemlösa
ungkarlsrum, där man med ansiktet bortvändt i sin
gungstol vill med konstladt skämt tigga sig till ett sällskap.
Och dessutom — han ville icke råka sina vänner. Han
ville icke höra deras frågor om hans hälsa, under hvilken
han anade nyfikenhet och beklaganden, han ville icke
utsätta sig för att fixeras i mjugg af misstänksamma ögon.
Han var icke sjuk. Eller icke kunde han rå för att andra
människor förföljde honom? Ah, min Gud, hvad han var
ensam. Och han gaf sig till att snyfta, medan han erinrade
sig sin mor, hur hon kunnat smeka honom glad, då han var
liten, i det hon med sin djupa sydländska altröst hviskade
»du courage mon p’tit, du courage».
Nej, detta gick icke ihop, han måste in i en annan
tankegång. Nervöst grep han hatt och käpp och skyndade
ut. Därute ..på Norrtullsgatan mötte förmiddagens vanliga
skådespel. Ofver den stilla småstadsgatan rullade liktåg på
liktåg mot kyrkogården. Vårsolen strålade i all sin klarhet
öfver den svarta kistan och det svarta vagnsföljet.
Tungsint vandrade Otto mot Stockholms centrum och för hvart
steg han tog brusade lifvet kraftigare ikring honom. I den
vårljusa luften tedde sig staden som en myrstack, lifvad af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
