Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ända ner till de minsta boulevardbladen, hvilka uppträdde
med grändernas alla ogenerade fasoner, koketterande med
hålen i sina trasiga mantlar, stänkande ner de förbigående
med smutsen från körbanan och fråssande i nöjet att skrifva
ohöfviskheter på husfasaderna. Och alla dessa, små och
stora, dömde och etiketterade allt mellan himmel och jord
lika oförskräckt — mänsklighetens hjärtan och njurar ägde
tydligen ej en hemlighet, fördold för dessa pappersgudars
ögon.
Tidningarna utöfvade också sin vanliga verkan på Otto.
Medan han läste vaknade på nytt allt som var partiman
och fanatiker inom honom. Han kände sig som en desertör,
hvilken återvändt till slagfältet, där hans lifs stora batalj
stod. Hans hjärta dunkade af lidelse och spänning, medan
han i de olika bladen efterspanade, hur förhållandena i
detta ögonblick artade sig för hans parti och de män
han älskade. Stunden var emellertid föga lämplig för en
generalmönstring af denna art. Där icke reaktionen sjöng
sitt larmande Te Deum, dagtingade man med idéerna, förde
ett skyggt och modstulet guerillakrig; till och med den
tidning, där han själf ledt kampen, balanserade sig
försiktigt fram utan att våga uttala de ord, som en gång varit
de stora härropen. Detta intryck, som alltid måste verka
upprörande på en natur som Ottos, blef i dag i den
gränslösa exaltation, som behärskade honom, en formlig kris af
förtviflan och raseri. Han krympte ihop af smärta under
motståndarnes segerhymner. För hvarje hånsord som
drabbade hans parti — de få och de förföljda — bet han ihop
läpparna i ett hat, som var själssjukt i sitt vilda
hämndbegär.
I en dylik upphetsning bläddrade Otto i tidning efter
tidning, ända till dess en stämma lät honom spritta upp ur
sin läsning. Det var en gammalklok röst, hes som en korps,
och dess gäckande tonfall tycktes begabba hans vanmakt.
Otto for upp och såg sig ikring med en brännande,
uppretad blick. Så upptäckte han först, att han ej var ensam
därinne på tidningskontoret. Midt emot honom satt en
gammal herre, fördjupad i sin ortodoxa tidning, och det var
han som med skadeglada instämmanden beledsagade sin
läsning. Hvem var det? Otto urskilde en hånfull blick och en
spotsk min, men anletsdragen kunde han ej få klara för
sig, ty de tycktes växla medan han fixerade dem, växla
för hvarje ögonblick och förvandla sig till alla de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
