Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett rekviem. Den lille gubben, som höll yxan i sin vissna
hand, förvandlades plötsligt till en jättelik mästerman med
mask för ögonen och en blodröd kåpa. Otto var själf
kättaren, som satt hukad under hans hugg, iförd »San Benito».
Men just som bödeln lyfte sin blänkande bila föll masken
från hans ansikte, och Hesslers drag lyste fram där bakom,
leende åt den förestående njutningen att få låta den hvassa
eggen genomskära offrets hud.
Hessler. Ett ögonblick satt Otto förstenad — så
reagerade med ens inom honom detta sista och yttersta i allt
skapadt, själfbevarelseinstinken, driften att än i det
förtvif-lade ögonblicket kämpa för sin tillvaro, som den
skepps-brutne simmaren ännu medvetslös kämpar mot de
begraf-vande störtsjöarna. Med stela, feberglänsande pupiller for
han upp. Det fanns icke längre någon undflykt — tvekampen
mellan honom och Hessler måste ske. Det så länge
uppskjutna enviget måste äga rum, och med darrande hand
letade Otto i fickorna efter sin revolver. Den fanns där
icke, men en tung portnyckel, som låg där, fattade han och
smekte med ett välbehag, som om den varit ett vapen med
slipad egg, och samtidigt blef det plötsligt bestämdt inom
honom med en ingifvelses hela oemotståndliga säkerhet, att
han skulle slå denna nyckel med sitt tunga ax mot den
andres tinning. Det var en ljuf befrielse i detta beslut, en
lättnad som när man efter svåra själsstrider bestämt sig
för en uppoffring. Med oknäppt rock och hatten på nacken
skyndade han ut på gatan.
Därute göt pingstaftonen öfver Stockholm hela sitt
vårliga tummel af känslor, i hvilket allt smälter samman,
de skäraste drömmar och den vildaste lust. Genom den
eftermiddagsvarma luften droppade ett osynligt guldregn af
begär och nöje, som tände ung glöd i ögonen och unga
leenden på läpparna. Människornas tankar löpte som gatorna
ut i solrök och blå himmel. Öfverallt såg man ungdom,
par om par och man och kvinna. Afven mellan de
ensammaste tycktes hemliga trådar af underförstådd
förtrolighet gå med löften om kyssar, lösta lockar och
gemensamt vemods lycka.
Men oberörd af allt detta soliga och jublande skred
Otto sin väg framåt, säkert och mekaniskt som en
sömn-gångare, och han log emot den fixa synen af sitt dåd, som
man ler mot bilden af en varm och öppen famn. Klirret
af nyckelaxet mot de krossade benen i Hesslers panna låg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
