Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i örat och eggade hans nerver. En spårvagn kom förbi.
Han sprang upp för att hinna fortare ditbort mot målet,
mot Hesslers boning. Ett ögonblick stod han därute på
plattformen med handen otåligt tryckt om nyckeln i sin
rockficka. Men just som spårvagnen svängde om
Humlegården utstötte han plötsligt ett doft, ett förtvifladt skrik,
och i en svindlande känsla af att Hessler åkte öfver honom,
som en segervinnare på en tung kvadriga af metall, föll
han baklänges från vagnen ner i gatan.
Det blef en gränslös uppståndelse. Spårvagnen
stannade, och en tät folkhop började skocka sig kring den fallne,
där han låg medvetslös med blodet forsande ur hufvudskålen.
Man var rådlös. Så skrek en myndig stämma genom sorlet:
»Bär upp honom till mig, första våningen där!» och mannen
pekade på huset midt emot. Det var verkligen Hessler,
som den fallnes halfklara tanke sett närma sig. Ottos
gamla motståndare var blek af öfverraskning, när han åter
sprang upp i sitt ekipage för att tillkalla en läkare.
Hvilka underliga sammanträffanden kunde lifvet icke
föranstalta, tänkte Hessler för sig själf, medan vagnen raskt
förde honom bort. Där hade han nyss som en annan
barmhärtig samaritan låtit lyfta ur väggruset och föra till sitt
eget hem själfva sin ärkefiende, envigsmannen, som aldrig
tröttnat att begabba hans lifsgärning och bekriga hans
person. Och nu... Bernt Hessler åkande efter läkarhjälp till
Otto Imhoff, hvilken effektfull tablå för morgondagens
tidningar, hvilken gloria af nobless och upphöjdhet öfver honom
själf och alla den goda sakens målsmän.
Men i samma sekund som denna tanke flög genom hans
hjärna, rodnade han öfver sin simpelhet. Imhoffs ansikte,
med blodsdropparna öfver den bleka pannan, hallucinerade
för honom som en smärtkrönt ecce-homobild. Något af
den oro betog honom med ens, hvilken griper äfven den
kallaste natur, som slumpen gjort till part i en kamp för
lifvet...
Hvad vagnen for långsamt! Och tänk. om läkaren icke
var hemma! Men det var han lyckligtvis. Och efter ett par
kvartslånga minuter stego de båda männen in i Hesslers
arbetsrum, dit man burit den sjuke. Därinne på en
chaise-longues brokiga kudde trädde Otto Imhoffs ansikte dem till
mötes, likblekt i pingstaftonens klara dager. Damstrimman
snuddade som en flod af guldstoft vid hans tinning. En
tjänstvillig hand hade virat en kompress kring hans hjässa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
