Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som låter oss dubbelt förnimma vår inre oro, brukade han
stiga in i sin unga hustrus sofrum, falla på knä vid hennes
bädd och i en ström af lidelsefulla ord bikta henne allt
hvad han tänkt och skrifvit under den långa arbetsdagen,
sin tro, sin skuldkänsla och sitt tvifvel. Det hade känts
förunderligt ljuft att få hänskjuta domen öfver sig själf
till den barnsliga rättfärdighet, som log emot honom ur
hennes fina ansikte, där det stilla och lyssnande låg på
den hvita hufvudgärden, medan skenet från nattlampan
darrade öfver den bleka hyn som skimret af en osynlig
gloria...
Denna bild dröjde länge för minnet och uppfyllde hela
hans varelse med ett vemod, som steg från bitterhet till
förkrosselse. Hvad det var länge sedan allt detta, hvad
det var glömdt och dödt! Lik en försumlig landtman, som
låter det yppersta af sina åkerfält ligga i träde och
förbytas till en ödemark, hade han också låtit allt det
ömtåliga och finkänsliga inom sig ligga utan ans. Nu var
det alltsammans förtorkadt och förvissnadt. Det var som
lifvet blott haft bruk af det våldsamma och brutala inom
honom, — så hade han blifvit sådan lifvet ville hafva honom.
Denna hans naturs hänsynslösa kraft, som alla prisade, hade
rusat honom själf, liksom ett vapen rusar den arm som för
det. Så hade han långsamt blifvit sin egen styrkas offer,
partikämpen, som aldrig rastade i sin hatfulla kamp,
straffdomaren, alltid redo att bryta stafven öfver sina
vederdelo-män, den starke mannen, som ingen rättighet hade att vara
svag. Och nu fanns ingen återvändo. Af honom skulle
alltjämt fordras starkare ord och häftigare fördömelser.
Aldrig ett tvifvel eller ett medgifvande, aldrig en stilla
timme af själfförebråelse och ödmjukhet — han var den
starke partiledaren som ingen rätt hade att hvila och ingen
rätt att vara svag. Det steg upp inom honom en bölja af
gränslös leda vid det lif han förde och den ställning han
valt, en febersjuk längtan bort från allt som nu upptog
hans dag, bort från sin själftagna domarplats, bort från
offentlighetens larmande marknadsplats, från högljudda
reto-rer och draperade skådespelare, bort till det obemärkta, till
något fredligt dagsverke, hvilkets glädje och tunga blott
de närmaste, och knappast de, skulle bevara i sin hågkomst.
Bondson som han var, tog denna längtan hos honom bilden
af hans födelsebygd med hans fädernehem i dess karga
och undangömda stillhet... Solen sjönk öfver ett blekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
