Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svenskt vårlandskap, öfver en grön slätts och ett grått
vattens samstämda melankoli. Fåglarna tystnade, vinden
domnade, skymningen sänkte sina mörka vingslag öfver
bygden. Där man satt i kretsen af de sina, sträckte man
sig omedvetet efter hvarandras händer, och medan aftonen
fyllde sinnet med sitt vemod, kom dagens osagda
kärleksord plötsligt på ens läppar.
Så längtade Hessler tungsint och obestämdt och dock
med vissheten om att hans lifstärning en gång för alla var
kastad som en svart dyning under sina blida drömmar.
Ingen uppgörelse och inga fantasier kunde ändra det som
gått eller mana till lifs det som var dödt. Med det
outsägligt trötta och hjälplösa uttryck af olust och svårmod, med
hvilket en man morgonen efter en stor smärtas högtidsdag
och en stor sorgs festrus vaknar upp till den vanliga
verkdagens små sysslor och bekymmer, reste sig Hessler med
en viljeansträngning ur sina drömmerier, ställde sig vid sitt
fönster och såg ett ögonblick ut, liksom för att morna sig
innan han på nytt lade handen vid sitt vanda värf.
Därute öfver Humlegården darrade ännu pingstkvällens
majlätta skymningsdager. Men för hvar minut blef luften
mera grå. Solnedgångens färgflod rann bort i skymningen.
Snart var det blott himmelns bård af purpur och orange
där borta öfver Lilljansskogen, som ännu talade om yppigt
lif och röda solar. Eljes var allt blekt och obestämdt,
försvinnande i töcken, men bakom allt detta formlösa och
grå skälfde vårnattens hela lönliga lif med safve, som steg,
mark i grodd och svällande knoppar. Och våren själf —
den spensliga unga flickan med de skygga ögonen och den
blekröda munnen, som suttit på en trappa och bjudit ut
liljekonvaljer — reste sig och försvann. Doften från hennes
korg flöt som en hvit strimma genom natten.
Men öfver honom, som burit namnet Otto Imhoff, lade
sig den stora vinternatten allt oblidkeligare. Hur omätligt
långt var han icke redan från allt lefvande. Förmultningens
skugga föll mörk öfver hans läppar, öfver de bleka händerna
med sina meningslöst hoppressade fingrar, och blicken själf,
som länge bevarat något af lifvets förnuft och glöd, stirrade
nu tom och brusten mot allt det okända och svarta. Allt
var förbi. Hade Otto Imhoff i själfva dödsminuten
krampaktigt fattat tag i någon af lifvets tankar, en bild, ett minne
af det han älskat mest, hade nu döden också beröfvat honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
