Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
och gå med honom och slutligen om jag var nog
löjlig att vara ond för föregående kväll.
Jag var nervös till det yttersta, då äntligen Putte
anlände. Jag fick mössan av honom.
— Seså, min pys, hälsa på häradshövdingen!
sade jag med hemlig glädje.
Det var pengar värt.
— Å, fan! sade han.
— Hur så? frågade jag.
— Var det han som skulle ha kavajen ?
— Nej, men häradshövdingen, sade jag milt
förebrående, kan man inte lita bättre på er med
en julklappshemlighet?
— Ja, men han är ju stora karlen.
— Ja visst, sade jag, det är tolv år emellan oss,
men han är så storväxt. Det är efter pappa.
Och så gick vi. Vad chefen tänkte vet jag inte.
Tids nog får jag reda på det.
Putte skulle nödvändigt till Västerlånggatan. Jag
ville inte alls dit, men han bara marscherade
åstad, visslande, och när vi mötte någon äldre
dam, nös han regelbundet till alldeles oförberett,
just då vi dubblerade, så jag sade:
— Barn, du blir tagen av polisen!
Då började han en annan taktik och sade
oupphörligt högt:
— Pegg, tycker inte du, att det där fruntimret
borde visa litet mer av makaroniklykorna ?
Till slut måste jag ta honom i örat, då vi kom
mittför riksdagshuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
