Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
i tid. Jag måste bekänna att när det blev min tur,
och jag stod där ensam i köket, grät jag en liten
vers av plötslig och bitter längtan efter min mamma
och mitt hem, som jag aldrig får se mer. Ingen
sade något, men jag tror, att vi alla fick röda
ögon över denna minnesvärda gröt. Och notarien
slog lovar i korridor och tambur, som om han
varit katten. I moralens namn måste jag schasa av
honom två gånger.
När vi ätit och med gästernas benägna hjälp
diskat och gjort fint, bäddade vi åt Putte bakom
en liten skärm och fick honom med mycken möda
att lägga sig. Alla flickorna ville kyssa honom, där
han låg och såg söt ut, men jag varnade dem. Så
småningom lägrade vi oss allasammans ungefär
som herdarna på marken, Baby och jag på
bras-kjuddar, fårskinn och aftonkappor, medan våra
gäster efter mycket krus sträckte ut sig i våra
respektive sängar och soffor. Vi hade inte hjärta i
oss att låta dem gå hem och lägga sig i sina
dystra, ensliga rum, den natten. — Det var inte
mycket religion i vår jul, men där fanns rätt
mycket rörande vänskap och en smula osjälvisk
uppoffring och ävenledes ett visst hjältemod, ty
alla voro glada, fast ingen var gift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
