Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norrtullsligan - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ioo
Elin Wägner
måste jag säga mig själv, att jag är kär i honom, och
att han vet det! Hur det kunnat gå därhän, förstår jag
inte, och hur en kärlek utan fördelar eller illusioner
kan bestå och äga någon makt över en, vet jag inte.
Jag vet endast att situationen är ohållbar, och att jag
lever i en evig nervspänning. Det är jämt scener, och
hade det inte varit för det här, skulle bokslutet stämt
mycket fortare. Nu blev det inte klart förrän i går. Jag
var där på eftermiddagen som vanligt och
häradshövdingen med. Och när jag då äntligen såg, att det gick
ihop för mig, så var det väl ganska naturligt och
förlåtligt, att jag rusade upp och började lovsjunga:
»Nu är det klaart!
Det var då inte för snaart!«
Då fick jag se honom i dörren och retirerade
instinktmässigt mot närmaste vägg. Där stod jag mycket
stilla och såg honom rakt i ögonen, tänkande fort och
redigt: »N u ger jag tappt, ty jag är en
stor stackare.»
När min mamma var ung, var det nog enklare att
klara av männen och männens kärlek. Då var en arm
om livet detsamma som en ring på fingret, en kyss
detsamma som en förlovningsannons, och man höll
inte i en flicka, om man inte höll av henne.
Och n u!
Han tog mig utan ett ord i sina armar och kysste
mig, och jag fick icke fram ett ljud, kunde icke göra
en rörelse. (— »Sedan skall jag säga till honom,
sedan–-.»)
Så tog han, alltjämt utan att säga ett ord, in mig i
sitt rum och placerade mig i en låg skinnstol, men
själv satt han på karmen med armen om min hals.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
