Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påsken på Sjöboda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 Elin. Wägner
»För resten», tänkte hon, »Gud vet, om han är så
rysligt ung, han ser så förfärligt tänkande och
allvarlig ut, det såg jag inte på tåget.»
Han talade om uppståndelse.
Uppståndelse!
»För de andra, sade sig Verna, var detta icke så
mycket mera än ett vagt begrepp, en vacker tanke. För
henne var det stranden på andra sidan ett svart och
fasansfullt hav, vars vågor slogo upp mot hennes
fötter. För henne var det en fråga långt över frågan
om måttet av hennes jordiska liv, om de blånande
konturerna där borta verkligen voro land och ägde hamn
för hennes lilla båt att landa vid eller om de blott voro
drivande dimma, röken av döendes längtan och ångest.
Men det var en visshet i den talandes stämma, som
övervann henne och gav henne lugn. Hon var glad att
de voro bjudna till prästgården efteråt, så skulle hon
fråga honom var i all världen han fick sin visshet
ifrån.
Hon satt borta i sina tankar under altartjänsten som
följde, men vaknade plötsligt upp vid att orgeln, som
preludierat, tystnade med ens. Från läktaren började
kören sjunga på en egen, rytmisk gripande melodi:
«Som fågeln vid ljusan dag
sig gläder,
så glad i ljusets rike jag
inträder,
vid änglasången
och harpoklangen
jag skådar evighetens dag uppgången.«
De små konfirmationsbarnen gräto i en rad på första
bänken. Hela församlingen sjöng nu med, så det ekade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
