Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mannen och körsbären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
Elin. Wägner
på doktorn. Vad han såg förlägen ut, och nu harklade
han sig igen. Hon måste småle, när hon tänkte på hur
mycket bättre, hur alltför bra hennes man skulle ha
klarat en situation som denna, om det roat honom. Vid
det här laget skulle han redan ha suttit tätt bredvid
den bedrövade i soffan, lockat henne att tala, smekt
henne med sitt deltagande, och innan hon vetat hur
det gått till, skulle hon ha legat med huvudet vid hans
bröst, sluten i hans armar. Medan den här! Nej tänk,
nu fick han äntligen fram: »Kan jag hjälpa er, fru
Brant, med något, så låt mig veta!»
Han menade det i alla fall vänligt.
»Tack», sade hon, »ni har alltid varit snäll, det var
ni redan under skoltiden. Ni trodde visst till och med,
att jag var begåvad.»
»Det var ni också», sade han, »men då hade ni ännu
inte lärt er att skämmas över det.»
Hon låtsades icke höra hänsyftningen.
»Vet ni av», frågade hon, »att medan alla de andra
flickorna den tiden beundrade Barcklind, så svärmade
jag för er?»
»Ja», sade han, »jag kunde ju inte undgå att se det.
Men jag begrep aldrig varför.»
»Inte? Då skall ni få veta det nu, det är tillräckligt
länge sen. Ni befriade mig från gymnastiken, när jag
bad er, fast jag var frisk som en nötkärna, och det
tog mitt hjärta, förstår ni.»
Han rodnade litet. På allt hade han tänkt, men
inte på detta, och ändå var det, som hon anmärkte,
så naturligt–
»Det var mycket orätt av mig, men ni bad mig,
och jag hade ju å min sida en viss svaghet för er. Om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
