Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ålderdomens bänk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var en underlig, färglös dager som steg in i
rummet och väckte mig, och när jag kom fram till fönstret
stod dimman som en mur ner i gatan. Ur detta töcken
ljödo söndagsklockornas toner sorgset bedjande,
oändligt avlägsna, eljest var allt stilla, man kunde drömma
att man stod på en brygga vid stranden av ett hav
utan gräns.
Snart var jag ute om porten; luften var som en
frisk och kylig frukt mot läpparna, bortsopat kvalmet
av de hundratusende lungornas andedräkt.
Jag gick och drev framåt och visste icke vart det bar,
knappt tio steg såg jag framför mig. Och jag var
mycket ung och djupsinnig och sade till mig själv:
»Se så töcknig är min framtid, så litet vet jag vad
jag går till mötes!»
Men då sjönk dimman på vita vingar till jorden och
över dess fall lyste solen, först stilla, dämpat, och till
slut strålande klart från sin djupa, höstliga himmel.
Nu låg alltså framtiden klar för mig, den långa,
linjeraka förstadsgatan, som skar en djup skåra fram
i Upplands gråstensknallar. Till vänster i sin sänka
lågo järnvägsspåren med packhusen, och jag gick förbi
»Våg n:r 3», 4, 5, ända till 9, men allt var stängt och
stilla. Längre bort voro broarna och vattnen och ett
virrvarr av husrader, fabriksskorstenar och tak. Men
på höger sida stodo bristfälliga grå ruckel, likt trötta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
