Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Likbränningens företräden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sönderbruten eller hade strängen lossnad, för att beteckna den
förbrukade lifskraften. Bland andra sköna bilder, som vi
ärft från de gamla folken och som vi ofta begagna för
att därmed smycka grafvarna, må nämnas: fjäriln, som
utvecklas i puppan, kransen, afmäjade sädeskärfvar, en
afbruten trädstam eller obelisk samt likbränningens
speciella symboler, urnan och fågeln Fenix. De rent
kristliga symboler af detta slag, som mest begagnas, äro
korset och dufvan.
Den yttrar sig i kristendomen, då den fattas såsom
en kärlekens religion och då den förkunnar frid på
jorden och människorna en god vilja. Ja, den yttrar sig
öfverallt, där ett sträfvande röjes att förvandla jorden
från en jämmerdal till ett sällhetens tempel.
För dem, som se de båda idéströmningarna på lika
vis med mig, bör det vara klart att undertryckandet af
den, förra bland dem och befordrandet af den senare bör
vara en af civilisationens förnämsta uppgifter. I den
sedvanliga jordbegrafningen finnas de båda blandade med
hvarandra, enär man sökt att med bibehållande af det
ursprungliga likjordandet förena hvad pietetskänslan mot de
döda och civilisationens kraf i öfrigt kan fordra samt
äfven mången gång lyckats att med konstens många
hjälpmedel breda ett stämningsfullt allvar öfver
begrafningsceremonierna och de dödas hvilorum. Judarna nöjde sig
med att hvitmena sina grifter, men många af de folk,
som förr lefvat och af dem som nu finnas, offra otroliga
summor på begrafningsväsendet, utan att dock någonsin
kunna lyckas i att bereda den döde den frid, hvarom
man talar, eller i att skydda de efterlefvandes berättigade
inträssen. Man kan ej, äfven där man offrar millioner
på förgyllandet af jordbegrafningen, komma längre än
att åstadkomma ett bedrägeri, som förr eller senare
måste blottas.
Ty oafsett att man ej kan hindra tanken att tränga
igenom marmorvården och sarkofagen och för sig måla
de scener, som man vet där försiggå, så kan man ej
hindra att den så lifligt åtrådda graffriden ett eller
annat sätt störes. Grafvarna omgräfvas för att gifva
plats åt andra lik; vinningslystnaden ditlockar
grafplundrare och vidskepelsen eller skadebegäret andra
våldsvärkare; öfversvämningar blotta liken och bortföra dem;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
