Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blåsvädret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inåt mot skogen, och lillgossen gjorde förstås, som mor
gjorde.
Då började lilljänta att gå åt motsatt håll utför backen.
Först helt sakteliga, men sedan allt fortare, för vinden kom
bakifrån och drev på, så att hon var nästan tvungen att
småspringa. Hon aktade sig väl för att se sig tillbaka, för
hon tänkte, att mor och lillgossen då kanske skulle göra
tecken åt henne att vända om. Hon var nästan säker på att
de hojtade och ropade åt henne, men det behövde hon inte
bry sig om, för nu, då hon var riktigt utkommen i blåsvädret,
var det ett dån och ett brak omkring henne, så att
hon ingenting kunde höra.
Det var inte troligt, att mor skulle kunna springa fatt
henne, för mor var tvungen att hålla lillgossen i hand, så
att han inte skulle blåsa omkull, och därför gick det inte
så fort för henne.
Inte för att lilljänta fördenskull fick lust att vända om,
det fick hon visst inte, men hon erkände för sig själv, att
hon aldrig hade trott, att vädret var sådant, som det var.
Över huvudet på henne kom stora, mörka fåglar med fladdrande
vingar, som vinden jagade framför sig och alldeles
slet sönder, så att de varken fick behålla fjädrar eller
kroppar. Hon tyckte, att hon aldrig hade sett något så
hemskt, tills hon kom underfund med att det var stora
halmruskor, som hade blivit lösryckta från något tak.
Om hon tog ett steg mot vinden, så reste den sig framför
henne som en stegrande häst och ville kasta omkull henne,
och tog hon ett steg med vinden, så sköt den på, så att
hon fick gå med böjda knän och kutig rygg för att stå emot.
Hon blev så trött av att slåss med den, att det kändes, som
om hon skulle ha dragit lass.
Och norr ifrån kom den och var så full av köld, som om
den skulle ha dansat med lik. Den var så stark och vass, att
den borrade sig igenom både fårskinn och vadmal och isade
inpå bara kroppen. Och inte för att hon frågade efter sådant,
men nog kände hon hur tårna stelnade i becksömsskorna
och hur fingrarna blev valna i ullvantarna och hur örona
sved under huvudduken. Hon gick framåt i alla fall, ända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
