Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blåsvädret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tills hon hade kommit utför hela den långa backen. När
hon stod nere i dalsänkan, stannade hon och väntade på
de andra.
När de äntligen var framkomna, gick hon emot dem.
Det var visst bäst ändå, att de gick hem, sa hon. Det var
nog omöjligt att komma fram till Nygård.
Men nu var mor arg och lillgossen med, och de sa till sig
själva, att inte skulle den här jäntungen få regera dem och
säga när de skulle gå framåt och när de skulle gå tillbaka.
— Nej, du, sa mor, vi vänder inte, utan du ska allt få
gå till julkalaset, eftersom du har sådan lust att komma dit.
— Ja, du ska få så mycke blåst över dig, så att du blir
nöjd för många veckor, sa lillgossen.
Därmed började mor och lillgossen gå framåt, och
lilljänta fick följa efter så gott hon kunde.
När de kom ner mot Uvgården, mötte de Vandrar-Lotta
och Tiggar-Jon. Och de två, som brukade stryka kring i
trakten både i helg och söcken och var vana vid alla väder,
satte händerna för munnen som en lur och ropade till dem,
att de för all del skulle gå hem, för längre ner mot sjön var
det så kallt, att de kunde frysa ihjäl.
Mor och lillgossen gick framåt i alla fall. De var onda
på lilljänta alltjämt, och de ville, att hon riktigt skulle få
känna på vad det var för ett väder.
De mötte Erik i Fallas häst, som kom med en tom släde
efter sig, för hatten hade blåst av Erik i Falla, och medan
han sprang runtom gärdena och klättrade över gärdsgårdarna
och kröp i dikena för att få fatt på hatten, hade hästen
tröttnat på att stå stilla i blåsvädret och hade gett sig av
på hemvägen.
Men mor och lillgossen såg ut, som skulle de inte ha
funnit något märkvärdigt i detta. De gick bara på.
De arbetade sig framåt, tills de kom på höjden av Broby
backar. Men där råkade de in i en stor hop med folk och
hästar och slädar, som stod där och inte kunde komma
längre. För det var den stora Broby tall, som hade varit
så hög, att den hade synts lika långt omkring som Gurlita
klätt, som nu hade blåst omkull och låg tvärsöver vägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
