- Project Runeberg -  Liljecronas hem /
36

(1911) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Snövit

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Som oftast lyckades fröken Snövit ställa det så, att de
inte råkades annat än vid måltiderna, men inte förr hade
söta far satt sig till bords, än han började tala om sådant,
som han visste skulle stöta jungfrun. Allra roligast tyckte
han det var att tala med henne om kärlek och giftermål.

Han var så glad, sa han, att han hade fått jungfrun i
huset, för nu kunde hon ge honom ett gott råd. Han hade
länge tänkt på att gifta om sig. Vad skulle hon säga om
grevinnan på Borg?

Men knappt hade söta far sagt detta, förrän jungfrun blev
stel av förskräckelse. Hon la ner kniv och gaffel på
tallriken och satte sig att molstirra på honom.

Fostersystern började småskratta.

— Tänk, vad han skulle ha haft roligt! sa hon.

— Ja, det var klart, att söta far kom riktigt i tagena.
Det var inte alla dar han råkade någon, som inte förstod,
då han skämtade. Nu förklarade han, att han rakt inte kunde
begripa varför jungfrun såg så förvånad ut. Trodde hon,
att grevinnan inte ville ha honom? Men han visste bestämt,
att grevinnan tyckte, att han var en vacker karl. Hon brukade
fara till kyrkan var söndag, så länge som hon vistades på
Borg, och hon hade själv sagt honom, att hon aldrig gick
och hörde på en ful präst.

Det var ändå för lustigt! Då fröken Snövits far sa detta,
steg det fram två röda fläckar på jungfruns kinder. Hon
hade visst tegat, så länge hon förmådde, men nu måste hon
ge luft åt harmen. ”Och detta ska vara en präst och en Guds
tjänare!” brast hon ut.

Men jungfrun hade en så sträv och grov röst. Hon var
liten och hade ett litet och fint ansikte och alldeles kritvitt
hår, fast hon inte var mer än en fyrti års människa. Hon
såg ut så mild som en duva. Men just fördenskull blev man
så skrämd, då hon började tala.

När nu jungfrun hade fällt domen över söta far med den
djupa gravstämman, så började han gapskratta. Och
jungfrun sa inte ett ord mer på hela middagen.

Fostersystern skrattade, hon med, men prästdottern bara
suckade, innan hon fortsatte.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:21:59 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/liljecrona/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free