Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Snövit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bergh och patron Julius, och de hade både spelat kort och
sjungit Bellman. Nästa dag hade jungfrun inte velat tala
med honom, och hela den veckan hade han till middagarna
fått palt med fläsk eller morötter med sill. Men i går hade
han bjudits griljerad lax och krustader, så att nu visste han
sig vara tagen till nåder igen.
Fröken Snövit fick lov att skratta, för söta far var så
tokig. Men inte kunde detta brevet lugna henne. Då var det
nästa bättre. Där berättade söta far, att Långe-Bengt hade
förklarat, att han nu ville gifta sig med sin gamla käresta,
Munter-Maja, och det var ingen annan än jungfru Vabitz,
som hade förmått honom till detta. Hon hade predikat för
honom om hur orätt det var att låta ett fruntimmer vänta
på sig i fjorton år, och till sist hade det tagit skruv.
Det märktes, att söta far var mycket nöjd. I detta brevet
skrev han inte ”Vabitza”, som han brukade, utan ”jungfru
Vabitz”. Det var ett säkert tecken, att söta far nu hade
kommit underfund med vilken förträfflig människa hon var.
Sedan fick fröken Snövit inga fler brev från söta far, bara
korta biljetter, där det stod, att han hade så mycket att göra,
att han inte hade tid för brevskrivning. Han nämnde inte
ett ord om jungfrun. Det måste väl betyda, att han nu hade
vant sig vid henne och inte tänkte mer på henne än på
det andra tjänstfolket.
Men en liten oro satt alltid kvar, och inte vill jag bjuda
till att beskriva hur glad fröken Snövit var, då hon fick
sätta sig i vagnen och fara hem. Hon hade skrivit i god tid
till söta far och talat om när han kunde vänta dem, och på
samma gång skrev hon och berömde honom för att han
hade härdat ut med Vabitz. Men nu skulle han inte mer
behöva ha främmande i huset, nu skulle hon aldrig lämna
honom.
— Jaså, hon skrev det också, sa fostersystern. Det måtte
vara roligt för henne att tänka på att hon skrev så.
— Det är mycket, som är lustigt i den här historien, sa
prästdottern. När man tänker på hur glad fröken Snövit var,
då hon åkte framåt vägen, så kunde man också vilja skratta.
Hon var så lycklig, att alla mötande ljusnade upp, när de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
