Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Snövit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såg henne. Så var det åtminstone i början av resan. När
hon kom närmare hemtrakten, där folk på långt håll kände
igen både vagnen och dem, som satt i den, tyckte hon, att
alla, som hon mötte, såg ut, som om de hade kommit att
tänka på något sorgligt, och la ansiktet i rynkor och veck.
Jag ska säga, att fröken Snövit blev ganska brydd. När
hon kom till de sista gästgivargårdarna, där hon var bekant
med värdfolket, frågade hon efter söta far, och de svarade
henne, att han var lika rask och kry, som då hon for. Men
hon hörde ändå på rösten, att de visste något, som de inte
ville säga. Och inte ville hon fråga. Det var väl något lett
om att jungfrun hade rymt till sist. Men inte ville fröken
Snövit förstöra glädjen över att komma hem med att tänka
på henne.
— Det är så övermåttan rasande, sa fostersystern och
skrattade till, om det inte vore så bedrövligt.
— Vid sista hållet kom Långe-Bengt och mötte med deras
egna hästar. Och det slog inte fel: han var besynnerlig, han
också. Annars får man köpa ordena av honom, men nu
pratade han i ett kör. Och väl märkte fröken Snövit, att han
talade om allt, men inte ett ord om söta far och Vabitz.
Och nu tordes hon inte fråga. Var det något på tok, så fick
hon väl höra det av söta far själv.
— Och så visste hon ingenting, förrän hon kom hem!
utbrast fostersystern.
— Nej, hon visste ingenting, ingenting alls. Och nu ska
jag säga vad som var mest lett för henne. Jo, det var väl
detta, att söta far tyckte, att han hade handlat obegripligt
förståndigt, och väntade, att hon skulle bli glad över det,
som han hade ställt till. Och det måste han väl tro. Var det
någon annan än hon, som hade berömt jungfrun och sagt,
att han borde vara lycklig att ha en så utmärkt person i
huset? Det var kanske hon själv, som första gången hade
kommit honom att tänka på att jungfrun — — —
Du kan visst aldrig förstå hur glad söta far var, där han
stod på sin förstukvist för att ta emot henne, och hur glad
Vabitz var, där hon stod bredvid honom. Söta far bara
längtade att få berätta den stora nyheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
