Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rävgropen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var ingen fara att hoppa ner till en räv. Annat var det
att gå ner i en grop, där det fanns inte mindre än två vargar.
Långe-Bengt tog knölpåken, som han brukade begagna, då
han slog räven sanslös, gick fram till gropen och såg ner,
men skakade på huvudet och vände tillbaka till de andra.
En av Vetterpojkarna fattade ett rep och gjorde en
rännsnara av det. Han ställde sig på gropkanten och lät snaran
sjunka ner mittför den ena vargen. Kunde han bara få
snaran över huvudet på vargen, så var det en lätt sak att
dra upp honom.
Snaran sjönk mer och mer, den kom ända inpå vargens
nos, utan att djuret rörde sig. Men plötsligt gjorde det ett
kast på huvudet och gläfste till. Två tandrader glimmade,
och snaran föll avhuggen ner på bottnen i gropen.
De blev hjärtängsliga, alla, som såg detta. Det var inte
roligt att ge sig i kast med dem, som kunde bita av ett rep
i ett tag.
— Det blir inte annat, än att vi får skjuta dem nere
i gropen, sa prästen. Vi får väl gräva oss en ny grop till
nästa vinter.
Nu steg en karl fram till gropkanten, som förut hade stått
lite bakom de andra. Det var ingen annan än smeden från
Henriksberg, som hade kommit till Lobyn förra kvälln för
att tinga upp hö. Men i bröllopsgården hade de haft så
många ligg-gäster, att de inte hade kunnat bjuda honom
någon sovplats, utan Björn Hindriksson hade bett prästens
hysa honom. Nå, nattstugan på prästgårdsvinden stod alltid
till reds att ta emot gäster, och där hade han legat i natt.
Men nu på morgonen hade alla människor bara haft tankar
för vargarna, så att de hade alldeles glömt bort honom.
Han såg ner i gropen och tog därpå upp Långe-Bengts
knölpåk och vägde den i handen. Men det var ingen, som
trodde, att han gjorde detta annat än för ro skull. Han var
mycket lång, men smärt och såg inte så värst stark ut.
Händerna var smala och vita, det var rakt inga smednävar.
Det var ingen sådan karl, som tycktes ha särdeles ruter
i sig. När man såg hans ögon, tänkte man, att all sorg, som
hade mött honom, hade stigit in i dem och aldrig blivit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
