Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Speciedalern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än vanligt över att det kom främmande. Det var mycket
vatten utspillt på golvet, och på en lång bänk låg nytvättade,
grova kläder. Det fick ju Maja Lisa erkänna, att ingen
kunde bli glad åt att ta emot gäster i ett rum, som var så
tillstökat.
Här inne fanns ingenting, som påminde om Lövdala, utan
här var vanlig bondstuga. Maja Lisa hade alltid tyckt, att
det var ett vackert och ärevördigt rum med de stora,
takhöga skåpena, den väldiga himmelssängen och de långa,
väggfasta bänkarna. Men nu hade tvättkläderna förjagat
trevnaden.
Moster stod vid en balja med ryggen åt dörrn och
skubbade och gned av alla krafter. Maja Lisa hade hört många
gånger om sin mor och hennes systrar, att de hade varit
långa och spädvuxna som hon själv, men moster var nu
stor och duktig och såg alls inte vek ut. Hon bar svart
vadmalskjortel och rött livstycke med vit överdel. Den korta,
vita fårskinnspälsen, som hörde till dräkten, hade hon
kastat av sig under arbetet.
Inte vände sig moster mot dörrn, när de öppnade den,
och inte ett ord sa hon. Det var säkert, att Maja Lisa
önskade sig många mil därifrån. Men hon hade ingen annan
råd; hon fick gå bort till henne och sträcka fram handen
för att hälsa.
Moster hade båda sina händer nere i vattnet. Hon drog
upp den ena, men inte gjorde hon sig besvär att torka av
den, utan hon räckte handbaken åt systerdottern.
— Jaså, det blev du, som kom till sist, sa hon. Den nya
prästfrua är väl för fin för att hälsa på oss bondfolk.
Hon sa verkeligen inte något mer än detta, och hon talade
inte mer ovänligt, än hon brukade, men säkert var Maja
Lisa inte så tålig som vanligt, utan hon brast i gråt.
Kanhända att hon tog så illa vid sig, därför att hon var ute med
tiggarstaven, och nu tyckte hon sig inte våga att ta fram den.
Då tårarna kom farande, kände hon sig först riktigt
eländig. Ack, ack, att hon skulle ge sig själv till spillo på
sådant sätt hos denna mostern, som inte hade något hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
