Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Speciedalern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för henne! Och inte var det så heller, att hon bara fällde
ett par tårar, som var lätt borttorkade. O nej, de kom
strömmande i riktiga floder utför kinderna, och strupen blev så
tillsnörd, att hon inte kunde säga ett ord.
Det gjorde henne så bitterligen ont om henne själv. Hon
grät över att hon grät, och det vet man ju, att har man bara
kommit så långt, då vill det aldrig bli något slut på gråten.
Helst hade hon velat rusa i väg ut och gå hem med
detsamma. Hon gick också så långt som till dörrn, men när
hon kom dit, kände hon sig så svag, att knäna vek sig under
henne. Det fanns en liten kort bänk tätt vid dörrn, och där
blev hon sittande.
Hela tiden kunde hon så väl föreställa sig vad moster
skulle tänka om henne, som kom in och grät och störde
henne mitt i tvätten. Fast hon såg då inte ut att bli så värst
orolig. Hon slutade upp att skubba på kläderna, men hon
gav sig allt tid att slå en skopa hett vatten i bykkaret och
att lägga ett par vedträn på elden, innan hon kom bort till
henne.
— Du ska väl inte ta så illa vid dig, sa hon. Jag är
kanske inte så farlig, som jag ser ut.
Men om hon hade trott, att hon skulle stilla prästdotterns
gråt med detta, så bedrog hon sig. Den hade en så djup och
rik sorgekälla att flöda ur, så att när den nu hade kommit
i gång, måste den hålla på i timtal.
Prästdottern kunde inte svara ett ord, fastän hon väl
förstod, att moster skulle bli otålig och att hon behövde gå
och se till byken. Men moster blev inte rådlös, utan hon
vände sig till lilljänta, som hade hållit sig bredvid
prästdottern hela tiden och nu stod helt förskrämd och strök
hennes ena hand.
— Kanske att du har reda på vad det är hon gråter för?
Hon kan väl inte ha tagit sig så djupt av att jag inte hade
tid att hälsa ordentligt på henne?
Det lät på rösten, som om hon skulle ha velat skratta åt
alltihop, och det måtte lilljänta ha förstått, för hon blev
på en gång riktigt ursinnig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
