Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finnprästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och sedan lät falla ner igen. Han tycktes då alls inte vara
noga med sitt utseende, fast hon måste bekänna, att han
var så vacker, att han tog sig bra ut, hur han än bar sig åt.
Äntligen stannade han framför moster och frågade om han
finge be henne om ett råd. För han hade tänkt så mycket
fram och tillbaka nu. Han visste varken ut eller in.
Vid detta reste Maja Lisa på sig. Hon tyckte, att hon inte
borde sitta och höra på hans hemligheter. Men han var en
sådan, som hade ögon i nacken. Så fort som han märkte,
att hon rörde på sig, bad han, att hon skulle bli sittande.
Det var en sådan glädje att ha något vackert att titta på.
Tänk, att hon redan hade blivit så van vid honom, att hon
inte en gång rodnade! Men det var heller alls intet att bli
generad för. Hon märkte nog, att han såg på henne alldeles
som på en vacker docka. Föll honom visst inte in ett
ögonblick, att den dockan kunde både höra och tänka.
När han nu började tala med moster, slog han sig ner
på det breda bordet med ryggen åt prästdottern. Hon trodde,
att hon var alldeles borta ur hans tankar. Men rätt som
det var, satt han grensle över en stol och stirrade på
henne.
Nå, nu ville han för det första fråga om mor Margreta
hade hört något om det myckna bekymmer, som han hade
gjort folket i Finnmarken, alltifrån det han kom dit. Visste
hon av, att redan första gången han predikade i
Finnerudskapellet, hade finngubbarna och finngummorna suttit och
undrat vad han kunde ha gjort för ont, som hade blivit
skickad upp till dem?
Moster ville svara, men han gav henne inte tid. Jo, det
var sant, att de hade undrat just på detta, och de hade
kanske haft skäl till det. De visste vad de hade för ett
boställe att bjuda sin präst och vad han fick för lön hos
dem, och de hade klart för sig, att de inte kunde få andra
präster än just sådana, som ingen annan ville ha. Och när
de nu hade fått se honom...
Den ståtliga karlen avbröt sig och visste inte hur han
skulle fortsätta, men moster fyllde ut meningen åt honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
