Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finnprästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visste, att Kungl. Majestät skulle ge Sjöskoga till något
gammalt lärdomsljus från Uppsala eller Lund.
— Det måtte ni inbilla er allihop, sa konsistorienotarien.
Ni är så missmodiga, att ingen vågar sig på att söka. Men
det är andra tider nu, än då förra kungen levde. Jag blev
glad, då bror kom, för jag har inte fått in mer än två
ansökningar. En till borde vi ha åtminstone. Kom nu fram
bara med papperna!
På det sättet hade han blivit narrad att lämna in sin
ansökan. När han kom hem, gick han ett par dar och
undrade om detta skulle få någon framgång. Men snart
var han inne i de vanliga sysslorna och hade glömt alltihop,
då han en vacker dag fick en skrivelse från konsistorium.
Han var uppförd i tredje förslagsrummet, och om några
veckor skulle han fara till Sjöskoga och hålla provpredikan.
Han hade inte blivit glad, nej, inte ett ögonblick. Hade
helst velat ta tillbaka sin ansökan, men gjorde det inte,
därför att han inte ville, att det skulle sägas, att han var rädd
för att predika i en socken, där det fanns så många myndiga
bönder och så mycket herrskap. Mor Margreta visste ju, att
han var av en gammal prästsläkt. Han ville inte, att man
skulle tro, att han var sämre än far och farfar. Han for
alltså och provade, och åhörarna satt ju rätt andäktiga i
kyrkan. Men inte visste han vad de tyckte. När han for hem,
var han ganska glad. Nu var väl den här historien äntligen
slut. Men strax före jul hade han fått underrättelse, att det
hade varit val och att han hade fått alla rösterna.
Han sa detta med en så bekymrad min, att mor Margreta
måste skratta.
Om han nu rakt inte ville, kunde han ju ta tillbaka?
Det var väl det han hade försökt att göra, men då kom
det brev från själva biskopen, med uppmaning att han skulle
stå kvar. Han hade allt hopp att bli utnämnd. Och mor hade
fått nys om saken och skrev och tiggde och bad, att han
inte skulle kasta bort sin lycka. Och inte bara mor, utan
bröder och systrar och kusiner. Han hade aldrig vetat, att
han hade en så stor släkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
