Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fänriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Prästfrun gjorde allt hon kunde, för att han skulle få det
obehagligt. För det första lät hon kammarpigan bära upp
den tunga kappsäcken, där han hade sina locktänger och
peruker, på det sämre gästrummet. Örneclou var van att få
ligga på det bättre, där det fanns eldstad och
sparlakanssäng med fina dunkuddar och fjäderbolster, men han hade
aldrig sett så belåten ut, när han hade kommit in där, som
han gjorde nu, då han blev införd på det andra.
Se, här hade han alltid velat ligga, sa han. Det var ju
detta rummet, som de kallade för ”nattstuga” och där vem
som helst, som kom till prästgården och bad om härbärge,
fick ta in. Här kunde han nästan vara säker om att få
sällskap var natt, och han hade dålig sömn, så att han behövde
någon att tala med. Och det brukade bli så kvavt i den
stora himmelssängen på gästrummet. Han låg mycket hellre
på halm i det smala sängstället här inne.
Det allra bästa var, att det varken fanns spis eller
kakelugn, utan att rummet fick sin värme från den stora
spismuren, som gick upp från köket och fyllde närapå halva
kammarn. Tänk, inte något os och inte någon rök, utan jämn
och behaglig värme hela dygnet om!
Bastant och präktig möblering var det också, med det
stora, omålade bordet och de ostoppade stolarna. Det var
ingenting, som han kunde komma i skada för, när han
brände peruken eller färgade sina mustascher.
Så där gick han på, så länge som kammarpigan var inne
i rummet. Men vad min han gjorde, när hon var gången,
kan ingen veta. Det var en kall dag, och det var nog inte
mycket varmt på det oeldade rummet, när han nu skulle
byta om kläder och göra sig fin. Men han var så skönt
rosenröd om kinderna och hade så väl penslade ögonbryn,
när han kom ner för att äta middag, att man alls inte kunde
märka, att han hade fått utföra hela konstverket med fingrar,
som var stela av köld.
Prästfrun visste mycket väl, att det inte fanns en värre
goddagspilt än Örneclou och att det inte var nog med att
han ville ha god mat, utan att han också satte värde på att
äta den i ett fint rum och få den serverad på fint
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
