Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fänriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en annan piga för att passa opp henne. ”Bror kan vara viss
om”, sa han, ”att hon då skulle sluta opp att mjölka korna
och att hjälpa Pekka ute på åkern. Men gifta mig ska jag
naturligtvis, så fort jag får råd.” — Jag säger, att när han
nu kommer till Sjöskoga — — — ”Å, Sjöskoga”, svarar
han, ”det vill jag visst inte ha! Det ämnar jag avsäga mig.”
Örneclou tystnade. Han kunde knappt se prästfrun i
mörkret, och han hörde inte heller, att stickorna skramlade.
Han blev nästan hemsk till mods. Han hade kanske råkat
begå, om inte en ogärning, så åtminstone en rätt stor
oförsiktighet.
— Nu har jag sagt kusin allt, vad jag vet, sa han. Och
jag får be kusin inte fästa sig alltför mycke vid detta. Det
finns i alla fall inte någon utmärktare ung prästman än
Liljecrona i hela stiftet. Betänk: med hans gåvor att
uppoffra sig till den grad för fattiga finnbönder! Att i hela
elva år leva i fattigdom, som han har gjort! Jag vill säga,
att han är en hjälte, han, likaväl som den där korsikanarn,
som man nuförtiden gör så mycke väsen av.
Tystnaden fortfor. Fänriken kände sig alltmer kuslig.
Han började på nytt berömma Liljecrona, då prästfrun
reste sig från sin plats och sa med en röst, som hade en helt
annan klang än förut under samtalet:
— Jag hör, att Lyselius kommer in. Och nu ska kusin
Örneclou gå in till honom och språka och inte sitta här i
mörkret hos mig. Han är nog glad att få rå om en så
gammal god vän som kusin ensam en stund.
Och efter detta var prästfrun som en omvänd hand.
Örneclou fick äta i saln, han fick sova på det bästa gästrummet,
och han blev bjuden på sådana anrättningar, att inte en
gång prästen hade fått maken.
Örneclou var inte så värst förvånad. Han visste ju av
gammalt, att inget fruntimmer kunde motstå honom, när han
gjorde sig så mycket besvär, som han hade gjort med gamla
Raklitz. Men ändå var det något, som föreföll honom
besynnerligt i detta, ända tills han funderade ut, att hon
alldeles säkert hade besinnat sig på hans anbud och hade
för avsikt att ta honom till måg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
