Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fänriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nå ja, Örneclou hade inte haft så mycken mening med
frieriet. Men varför inte? Det vore inte så illa, om han
kunde få Maja Lisa Lyselius. Och att han kunde få henne,
det var klart som dagen. Svärmor var så dann med honom,
visste rakt inte hur väl hon ville honom.
Men innan han band sig riktigt på allvar, tyckte han, att
han borde göra en tur runtom hela Värmland till alla de
goda gamla ställena, där han hade åtnjutit gästvänskap.
När han blev gift och fick hustru och gård, måste han
förstås stanna hemma. Han kunde visst inte ge sig tid att
dröja så länge på Lövdala den här gången, som han annars
brukade, utan han fick ge sig av ju förr ju hellre. Bara för
att kunna komma tillbaka så mycke fortare förstås.
När han nästa morgon förklarade, att han måste resa sin
väg, kunde han märka både på prästfrun och prästdottern,
att de blev ledsna. De ville övertala honom att stanna kvar,
men han var obeveklig. Han skulle nödvändigt vara i
Karlstad innan kvälln.
Han sa förstås inte rentut, att han bara for för att komma
igen och bli husbonde på gården, men det låg ju under
alltsammans. Prästfrun, som tycktes vara ett ovanligt
fruntimmer, förstod nog vad meningen var.
Han kände, att han längtade tillbaka, redan innan han
var borta. Här skulle han nog komma att trivas.
Just som han var i färd med att pälsa på sig, kom
prästfrun och frågade om det var möjligt, att han ville göra
henne en tjänst. Det var så, att hennes nåd på Lökene hade
bett att få köpa en tupp, och nu undrade hon om det skulle
vara för stort besvär för honom att ta den med sig. Om han
ämnade sig till Karlstad, låg ju Lökene rätt i vägen för
honom.
Fänriken svarade strax ja och var glad till. För det första
kunde han göra den blivande svärmodern en tjänst, och för
det andra hade han då anledning att titta in på Lökene och
få sig ett mål mat.
Men när fänriken sa ja, visste han förstås inte, att tuppen,
som han skulle frakta med sig, var levande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
