Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fänriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Se, fänriken åkte ju i en så ynkligt liten släde. Det kunde
inte bli på annat sätt, än att han fick placera lådan med
tuppen fram i sitsen och själv sätta sig på hundsfotten.
Men han höll god min ända till slutet. Det gällde att
visa gamla Raklitz, att hon inte kunde få en svärson, som
var mera artig och eftergivande.
Fänriken hade kommit ut i ett klart och härligt
januariväder. Solen sken som i slutet av mars, och det var inte
någon köld att tala om.
Han kände sig som en annan människa nu, än då han
kom i går. Lövdala och Maja Lisa! Besitta och regera! Att
få eget hem och kunna ta emot sina vänner, när man så
ville, det var allt något annat, det, än att resa från gård till
gård hela året om och aldrig vara riktigt trygg för hur man
skulle bli mottagen, när man åkte fram till en
herrgårdstrappa.
Det gick raskt undan på det goda föret, och Örneclou var
snart i Lobyn. Här kom en bondgubbe emot honom med
ett halmlass. Det var visst självaste Björn Hindriksson!
”En rik och präktig man, den där Björn Hindriksson.”
Fänriken fick dra in tömmarna och språka ett par ord med
honom. Han var granne till Lövdala, och när Örneclou snart
blev herre där, var det bäst att ha honom till vän.
Men vad nu då? Vad var det, som gol rätt i örona på
honom, just som han stannade? Han höll på att ramla av
den smala hundsfotten i förskräckelsen. Han hade rent glömt
av tuppen.
Örneclous Fingal gjorde inte en rörelse. Den hade varit
med om så mycket, att ingenting i världen kunde skrämma
den. Men Björn Hindrikssons Bruning var inte så härdad
mot överraskningar. Den satte av i sken och välte hölasset
ner i vägdiket.
Det var nog inte rätta sättet att inviga grannsämjan.
Fänriken svängde piskan över Fingal i sin förtret. Så snart
som släden kom i gång, teg tuppen.
Åter bar det av med god fart framåt vägen, och åter fick
Örneclou Maja Lisa i tankarna. Hon var vacker, hon var
inte mer än sjutton år, och hon ägde halva Lövdala. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
