Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fänriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle vara en sådan karl som han, som kunde vinna en så
stor lycka nu, då han inte längre var i sin första ungdom.
Där borta på vägen kom återigen någon emot honom. Det
var en herre och en dam till häst. Kunde knappast vara
någon annan än grevinnan Dohna, som var ute och red på
den här vägen.
Grant fruntimmer, den där änkegrevinnan på Borg! Alltid
roligt att möta en ryttarinna, som kunde föra sig så väl till
häst. Skada bara, att hon jämt skulle ha med sig den där
lilla svartmuskiga emigranten, som hon nu hade tagit under
sitt beskydd.
Örneclou stannade, steg ner från hundsfotten och intog
en beundrande ställning med mössan i hand. Då gol tuppen.
Grevinnan drog åt sig tyglarna och såg sig förvånad omkring.
Varifrån kom galandet? Hur var det möjligt, att en tupp
befann sig ute på landsvägen så långt från någon gård?
Hon skulle kanske ingenting ha förstått, om inte tuppen
hade galit än en gång. Men då begrep hon. Och som det
intrikata stycke hon var, gav hon sig till att konversera med
Örneclou och tvang honom att i tre minuter stå stilla på
landsvägen.
Tuppen gol hela tiden, gol mellan vart ord de sa.
Och detta måste vackra Örneclou gå igenom! Den
förnämsta kavaljeren i Värmland måste tåla, att han på detta
sättet gjordes till ett åtlöje.
Grevinnan satt stilla på hästen och bara konverserade.
Låtsade inte det minsta om tuppen. Tycktes rakt inte märka,
att vartannat ord gjordes ohörbart av ett hanegäll.
Men Örneclou våndades, så att kallsvetten trängde fram
på pannan. Till sist stod han inte ut längre. Han kastade
sig upp på hundsfotten och gav sig av.
Då tystnade tuppen genast, men i stället hörde Örneclou
grevinnans klara, pärlande skratt. Det följde honom till
sockengränsen, det följde honom på hela resan, det följde
honom genom hela livet. Han kunde aldrig förgäta det.
Det var allt frestande att öppna locket på lådan och släppa
ut tuppen. Men Örneclou tänkte på Maja Lisa och på
Lövdala och beslöt att framhärda. Det gick inte an att komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
