Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vårkväll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var prästdottern själv, som hade lärt lilljänta allt
detta för några månader sedan, men allt var så annorlunda
då mot nu. Nu hade hon inte kraft mer att stå och retas
med ekot.
Lilljänta höll sig jämsides med henne, tills de hann det
lilla grustaget, som låg på vänster sida om vägen tätt under
bergväggen. Då lämnade hon prästdottern för att springa
ner till bottnen av gropen och gräva efter kattguld bland de
nerramlade stenarna. Först när hon höll på att förlora
prästdottern ur sikte i vägkröken, kom hon jagande efter henne.
Sedan följdes de åt ända fram till bäcken. Det var visst
obegripligt för lilljänta, att prästdottern kunde gå förbi
bäcken utan att så mycket som stanna och se på den. Den
kom stark och morsk utför skogshöjden och gjorde fall på
fall, det ena grannare än det andra, innan den nådde fram
till vägen. När den sedan med bråk och dån hade trängt
sig under vägövergången, ville den inte hålla sig i den
gamla fåran, utan bröt sig lös ur den och svämmade över
marken. Men detta kunde lilljänta inte tåla. Hon skyndade
ner från vägen för att dämma och gräva och tvinga bäcken
tillbaka i det gamla spåret.
Hon skulle allt ha varit tacksam, om prästdottern hade
stannat och hjälpt henne. Men prästdottern orkade med
knapp nöd gå på släta vägen. Hon tyckte, att hon inte gick,
utan bara släpade sig framåt. Andra år hade också hon
varit med om att dämma upp bäcken, men då hade hon ju
bara varit ett barn.
Hon stannade plötsligt, för hon begrep på en gång vad
det var, som hade hänt henne. Hon hade blivit gammal:
ungdom och ungdomslust var tagna ifrån henne.
Prästdottern gick och gick, och lilljänta fick lov att överge
bäcken och följa efter. Men det var inte länge, som hon
höll sig kvar på vägen.
De kom till en grind, som ledde in i en hage, där lilljänta
hade hört att man brukade kunna finna vitsippor. De var
inte färdiga än, men nu var det så långt hunnet med våren,
att man kunde vänta dem var dag. Lilljänta sköt upp grinden
för att göra bara ett tittande dit in. Hon hade nog satt sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
