Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vårkväll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att det här stackars barnet var den enda, som inte hade
övergivit henne.
Hon kände sig så gammal och matt, just därför att hon
var övergiven av alla. Hon var lika ensam som den, som
har alla sina vänner i graven.
Sedan hon hade varit i Svanskog, hade hon inte råkat
någon, som hade velat henne väl och tagit hand om henne.
När hon först kom därifrån, väntade hon var dag, att någon
skulle komma och befria henne ur alla hennes svårigheter.
Hon visste inte vem som skulle komma, och hon visste inte
hur han skulle bära sig åt för att hjälpa henne, men hon
tyckte, att på de två dagarna hade det skett så mycket
förunderligt, och att när det väl hade börjat, kunde det inte
annat än fortsätta.
Men sedan hade dag gått efter dag, utan att det hade hänt
något. Vecka hade följt efter vecka, och de hade varit så
lika varandra, att hon inte kunde hålla dem åtskils i sitt
minne.
Det var något besynnerligt och obegripligt i att det var
så tyst omkring henne. Ibland inbillade hon sig, att det
hände saker, som angick henne, långt borta i världen. Hon
omgavs av genljud av röster, som talade om henne, stundom
kände hon ängslan, därför att någon längtade till henne och
ville råka henne. Men hela februari, hela mars och hela
april hade nu gått, utan att hon hade fått bud eller brev
från dem, som var fria och kunde röra sig, som de ville,
och inte som hon bodde i en järnbur.
Hon började förstå nu, att ingen skulle komma. Hon fick
strida sin strid ensam utan att få hjälp av någon. Men det
var tungt att uppge allt hopp. Hon tyckte, att hon hade
vunnit så starka och goda vänner; hon kunde ännu inte
fatta, att de inte bekymrade sig om henne.
Den gamla stenen, som hon satt på, skulle ha legat här
i vägkanten ända sedan den tiden, då Lövdala bara var ett
fäbodställe mitt i villande skog, dit valljäntorna drog var
sommar med sina kor och getter. Då hade någon ung dräng
huggit ut sittplatsen i stenblocket, för att hans käresta skulle
ha något ställe att vila på. Härifrån krönet av backen, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
