Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anklagelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aldrig förr sett. Hon hade kommit gående till Henriksberg
i går kväll och bett att få tala med förvaltarn. Tidigt i morse
hade förvaltarn själv kommit i stallet och sagt till om skjuts
till Lövdala. Förvaltarn var karl till att gå och tiga hela
veckor igenom, och i dag hade han inte sagt ett ord på hela
resan.
Prästfrun hade inte kunnat sitta stilla vid sitt arbete
alltifrån det, att de främmande hade kommit, utan bara gått
ur rum och i rum. En gång tog hon lilljänta med sig in i
saln för att fråga om hon hade berättat för någon, att hon
höll på att lära henne att läsa och skriva.
Det vore ju inte så farligt, om hon hade sagt det,
fortsatte prästfrun. Men se, hon hade tyckt, att det skulle bli
så roligt, när hon fick tala om för pastorn, att hon kunde
läsa i hans böcker, så lilljänta kunde ju tiga med det än
en tid.
Lilljänta kunde lugna henne med att hon ingenting hade
sagt. Hon tänkte för sig själv, att detta om skrivningen hade
hon aldrig haft den minsta lust att berätta varken för prästen
eller någon annan. Det var annat, som det hade varit värre
att tiga med. Hon kunde inte förstå varför prästdottra så
strängt hade befallt, att hon inte fick tala om för prästen
hur styvmora var emot henne. Vad skulle det göra, om
prästen fick reda på vad han hade för ett troll till hustru?
Maja Lisa var den, som visade sig minst nyfiken. På sista
tiden hade hon varit som förlamad i själen. Hon kunde
varken bli glad eller ledsen och brydde sig inte om hur det
gick henne. Hon trodde nu, att styvmodern inte skulle
upphöra att plåga henne, förrän hon hade fått henne på
sjukbädden. Men inte gjorde det heller så mycket. Minst av allt
var hon rädd för att dö. Det vore bara en god och skön vila.
Hon hade suttit i vävstoln, när lilljänta kom in och talade
om för henne, att förvaltarn på Henriksberg hade kommit
till Lövdala, och hon höll bara inne med vävningen ett
ögonblick. ”Förvaltarn på Henriksberg” — det ljöd helt
främmande för henne. Varför skulle det ha något att betyda för
henne, att han kom? Om det hade varit i vintras, skulle
hon ha väntat sig allt möjligt av hans ankomst, men nu...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
